V?rstingen fran Sarajevo

 En sak av prioriterad betydelse för var och en i denna bransch är att du inte får tillåta någon att förnedra dig genom att lura dig eller dra dig vid näsan. Tillåter du det en gång, så kommer du att göra det andra och tredje gången, och sedan kommer andras respekt för dig och förresten din egen också att försvinna fullständigt. Därför måste Dragoljub få betala dyrt för sitt förräderi. Den Gule är inte med på det; Dragoljub är oviktig – det är pengarna som är det viktiga. Hans montenegriner kommer ändå att döda honom. Just nu är det förresten farligt för dem att resa till Schweiz, för Dragoljub har säkert för att skydda sig själv överlämnat deras personuppgifter och signalement till polisen. 
En hel årstid har gått sedan Miro Ćelos band överföll dem och försökte råna dem på deras byte. De har varit i Sarajevo, och Sendo och Den Gule har inte träffats en enda gång under hela denna tid och inte heller haft någon annan kontakt. Men så plötsligt kallar Den Gule dem till jobbet – att arbeta den viktigaste säsongen, höstsäsongen. När de samlas på nytt, märks det klart att Den Gules auktoritet definitivt har slutat vara oåtkomlig. Sendo är på nytt den ende och suveräne ledaren för sitt gäng. Miro Ćelo har på ett bisarrt sätt för andra gången hjälpt honom att befästa sitt anseende bland killarna. Och inte bara det, Den Gule är inte längre den som beslutar om allting, som till och med ger sin tillåtelse till när man får prata eller inte prata. Till skillnad från alla deras tidigare möten inleds samtalet denna gång av Sendo. 
- Jag fick reda på att de som var med Miro Ćelo var några från Belgrad. Är vi i krig med dem nu?
- Inte i krig, men vi är inte längre tillsammans heller. 
- Varför? 
- Politik! 
Kort paus och sen fattar även Merzuk mod att ställa en fråga. 
- Vad har politik med oss att göra? 
- Politik har med allt här i världen att göra! 
- Är det för att Tito har dött? 
Merzuks fråga syftar på den redan för några år sedan hädangångne jugoslaviske presidenten. Både Sendo och Den Gule ler så som man gör när någon ställer en fråga som inte förtjänar svar. För frågan utgör samtidigt svaret. 
Sedan går det en lång stund när ingen säger nånting. Från Jugoslavien åker de via Slovenien, sedan Österrike, Tyskland, där de övernattar på något ”Nachtlager” som ligger intill vägen, och nästa dag är de på väg in i Belgien. 
Mario kör vägen Bryssel – Brügge. Den Gule och Sendo är fortfarande tysta; den hierarkiska ordningen där man varenda stund vet vem som ger order till vem, och som hittills hela tiden har fått råda mellan de två, har skakats i grunden, och Sendo vet att Den Gule nu kalkylerar inom sig vad detta kan innebära för var och en av de båda å sin sida. Den Gule kan inte acceptera ens tanken att medhjälparna hädanefter inte ska finna sig i rollen som underdåniga drängar, vars totala vilja och tänkande är underställda hans befallning. Ännu mindre tål han alternativet att han ställs utan dem. Det är svårt att tänka sig att han någonsin skulle kunna hitta ett annat gäng med en lika god kombination av styrka, kunnande och skicklighet. Han vill behålla det befintliga, också därför att han inte längre har vare sig kraft eller vilja att lära upp några nya tölpar. Han börjar bli gammal. Om han inte vetat det tidigare, så skulle han säkert blivit övertygad om det för ett par månader sen, när han stelfrusen av fasa stirrade in i den mörka pistolmynningen. 
Han fruktade döden, vilket är det första tecknet på åldrande. 
Problemet som måste lösas så fort som möjligt heter Sendo. Han vill vara ledare och de övriga accepterar honom som en sådan, men Den Gule tål inga ledare i sin närhet, han behöver lydiga arbetare, händer, inte klokskap, och han studerar alla möjligheter för att peta Sendo ut ur gruppen, isolera honom och på något sätt vända hans kompisar mot honom. De måste inse att det ligger i deras intresse att eliminera Sendo och acceptera Den Gule som sin ende chef. Det är hans plan och Den Gule har redan tagit de första stegen mot dess förverkligande, och så fort detta jobb är klart ska han avsluta den också. 
Brügge kommer allt närmare. 
Till skillnad från Den Gule funderar Sendo inte längre – han har fattat sitt beslut redan i Sarajevo och vet exakt vad som ska göras. 
* * * 
Brügge ser ut precis som en stad som någon har plockat ut ur en ståtlig illustration i en underbar sagobok för barn. Gamla kyrkor och palats byggda av stora stenblock som tiden färgat med brun patina, det förflutnas färg, inger besökare en oemotståndlig känsla av att de har vandrat tillbaka i tiden. Alla människor här ser underliga ut när de promenerar i sina moderna kläder genom denna magnifika medeltidsstad, för på dess gator skulle sannerligen forntida riddare och damer passa bättre. 
Sendo, Merzuk, Slavko och Mario är ännu för unga för att kunna dölja det vid ett sådant tillfälle. De ränner omkring som små barn och skrämmer med sitt skratt iväg en svärm duvor, som bara en stund dessförinnan myllrade där på den med gulbrunn sten belagda torgplatsen. Deras skratt ekar mellan de urgamla stadsmurarna och slotten, de knuffar varandra på axeln, boxas på låtsas och hoppar upp på varandras rygg. De har det skönt och för närvarande vill de inte tänka på något annat än denna upplevelse, vari deras ungdom – som champagne ur en nyöppnad flaska – skummar, sprakar och sprider sig över alla hörn av denna bedårande stad. 
Från alla håll dånar frihet och glädje. 
Den Gule medverkar inte i deras lek utan spatserar efter dem på ett tiotal meters avstånd. Han beskådar inte staden, han har varit här tidigare, utan tittar på dem. Han granskar deras kläder och frisyrer, alla fyra är fint klädda och strikt klippta. De liknar minst av allt hippies. De har kallt brutit mot ytterligare ett av hans direktiv. Så här brukar det alltid börja, tänker Den Gule, för att till sist sluta med kravet att bytet ska fördelas på ett annorlunda sätt, att orättvisan, enligt vilken Den Gule får ena hälften av bytet och alla övriga den andra, ska rättas till. Då skulle de alldeles säkert också komma på att de hela tiden har varit ”utnyttjade” och sedan skulle de vilja hämnas på den som ”utnyttjat” dem. Precis som i en hundramiljonersnation bekräftas även i ett litet förbrytargäng undersåtarnas frihet oftast genom att härskaren avsätts. Den Gule har bestämt sig för att utrota denna frihetsepidemi som har infekterat hans drängar med ett kirurgiskt snitt, varigenom han på ett eller annat sätt avlägsnar sjukdomens orsak. Sendo. 
Alla fyra, fortfarande på gott humör, sätter sig vid ett litet runt bord som står utplacerat framför ett litet kafé och beställer. De frågar ingen om lov. 
Den Gule ansluter sig till dem och Sendo meddelar honom på ett slentrianmässigt sätt att hädanefter kommer även de fyra att sova på hotellet. Utan att reagera tänder Den Gule en cigarett. 
På nytt försjunker han i sina tankar och undrar om hans plan kommer att lyckas. I Sarajevo har han bakom ryggen på Sendo talat med Soko och Jabučar. 
* * * 
Kombin har börjat närma sig havet. Den salta luften kliar i Sendos näsborrar och hals. På polders, små bördiga jordlotter som människorna erövrat från havet genom att resa höga stenmurar, traskar gigantiska storkar, dubbelt så stora som de bosniska där hemma. I denna värld är allting på något sätt tjockare och mättare. Två blå sken, från havet och från himlen, smälter ihop till ett. Sendos ögon är fyllda av blått, frihetens färg, utefter vilken det fladdrar små vita trianglar – jakter och segelbåtar. Turistsäsongen är slut och det är de inhemska människorna som åker lustturer med sina båtar. Slappnar av och njuter av livet. På andra sidan vägen, mittemot havet och badstranden, finns en stor gräsmatta, så noggrant klippt att man kunde tro att vartenda grässtrå hade mätts upp innan det klipptes av. Några killar spelar golf, men Sendo gillar inte golf, bara fotboll och kampsporter, och frågar sig hur sysslolös man egentligen ska vara för att hålla på hela långa dagen och rappa till en boll av och an över gräset. Den Gule brukar säga att det är en Gudi behaglig gärning att råna dem. Sendo håller med om det till hundra procent. 
Knokke och Heist var två små städer i närheten av Brügge som med tiden har förenats till en under namnet Knokke-Heist. I detta äktenskap förmäldes de av pengarna som med ens strömmade in från turismen och, framför allt, från spelverksamheten. Ett stort och vida känt kasino är placerat mitt i stan. Merzuk sväljer saliv och hans läppar fuktas när de går förbi den stora vita byggnaden med en glänsande skylt där det står ”Casino”. Utöver slagsmål är spel Merzuks största lidelse. Under hela hans liv har det varit hans favoritnöje. Som liten knatte spelade han med kulor och karameller som insats, för att senare med de större pojkarna kasta metallmynt på tjugo och femtio dinarer i čiza, som så länge Merzuk kan minnas varit den mest populära spelleken bland Sarajevos barn och tonåringar. 
Spelreglerna är ytterst enkla. På marken dras en ”čiza”, en linje som är ungefär en meter lång, och mot vilken spelarna kastar mynten från ett visst avstånd. Spelaren har blivit ”bränd” om hans mynt hamnar utanför linjens bredd och därmed han han förlorat redan vid omgångens start, medan den vars mynt ligger närmast strecket äger rätt att kasta upp alla mynten i luften och sedan plocka åt sig de mynt som fallit till marken med kronan uppåt. Den som kommit på andra plats kastar upp de återstående mynten, de som förra gången ramlade med klaven upp, och har rätt att beslagta alla sina ”kronor”, tredjemannen har möjlighet att kasta hans ”klavar” och så vidare, ända tills det inte finns några mynt kvar. Ett särskilt privilegium vid startkastet innebär det att vara hopa, det vill säga att kasta sist, när alla andra har avverkat sina kast. Deras mynt fungerar som idealiska riktmärken åt den siste kastaren och ger honom på det viset en väsentlig fördel och chans att kasta närmast linjen. Hopa blir vanligtvis den starkaste bland čiza-spelarna, och det brukade vara Merzuk, närhelst han spelade. 
I Vratnikskvarteret kallade de ett tag Merzuk för Hopa, men sedan har det smeknamnet glömts bort, ty Merzuk har vuxit och börjat spela andra spel – hasardspel, framför allt dem med kort: poklapa, ajnc, poker och remi … 
Just nu har Merzuk blivit galen i roulett, och det finns inte en chans att han motstår den dragning som ett så glamouröst europeiskt spelhus innebär, och därför frågar han Sendo och inte Den Gule, om han får besöka kasinot. Sendo svarar precis tvärtom mot vad han föreställer sig att Den Gule skulle svarat – att han får göra det. 
Bland det femtiotalet hotell som finns i Knokke-Heist väljer de Binnenhof, ett litet oansenligt hus med brokiga markiser, som skuggar läckert utformade plastbord och stolar i dess atrium. Alla fem ser ut som förmögna unga män och det verkar inte som om de väcker uppmärksamhet med sitt främmande språk. Uppenbarligen kommer unga och gamla hit från alla möjliga håll för att spela, och inget språk ter sig exotiskt. De lämnar sina pass i receptionen, dubbletter som de inte tänker be att få tillbaka, inkvarterar sig i två rum med dubbelsängar och ett enkelrum – för Den Gule. Rummen är bekväma, med TV och fullpackade kylskåp. Sendo och Slavko delar på det ena rummet. De ler när de tittar på varandra och med det säger de allt: de är unga och mår bra – detta är livet. 
De äter lunch på hotellrestaurangen, som herremän, och strax före skymningen går de sedan ut på promenad. Hotell Binnenhof är beläget ungefär hundra meter från kasinot. 
- Inte bara Merzuk ska gå på kasinot, utan vi allihop. Om det är någon som granskar oss och frågar vilka vi är och vad vi gör här, då ska vi ge honom ett tillfredsställande svar. Vi ska förlora lite pengar, säger Den Gule. 
Det håller på att mörkna. De promenerar genom centrum av den lilla staden vars fasader och gator luktar choklad och skiner av ljus, ljus som är färgat i allsköns färger och som utstrålar kristallklar information om denna stads rikedom. 
Kasinot är ett vitt palats av marmor med en liten välskött park framför sig och en parkeringsplats, där alla platser är upptagna av bilar bland vilka man inte kan se något enda billigt märke. Spelhuset har två delar, en hög bebodd av ledningen och administrationen och en annan, lägre och längre, med sex enormt stora fönster, och innanför dem ligger förmodligen spelhallen. Vid ingången är de tvungna att göra sig av med en hel hög med pengar och köpa spelmarker för minst tiotusen belgiska franc för att överhuvudtaget få komma in. De köper mycket mera. Det finns olika spelmarker, de minsta är de i orange färg som bara är värda femtio franc, de lila är värda hundra, de gröna och de gula tvåhundra. Marker värda femhundra franc är röda och de som är värda tusen franc är färgade i blått. Alla är runda och utgör egentligen växel. De riktiga pengarna står angivna på de fyrkantiga jetongerna: de mörkröda är värda tiotusen franc, och de största bland dem är i elfenbensvitt, på vilka det står ”Club Privé Casino Knokke”. Det är ersättning för hela hundratusen franc. Med maner som ger intrycket av någon som är van vid sådana ställen, tar Den Gule två fyrkantiga jetonger och en hel näve av de runda. Sendo och de övriga följer honom och var och en köper jetonger av olika antal, färg och valörer. I Marios hand ligger det inte många jetonger, medan Merzuk har tagit en hel hög som är nästan lika stor som Den Gules. 
På inköpet av jetonger har de kastat ut en ansenlig summa pengar. De kommer att behöva mindre än tre timmar för att förlora alltihop. Där inne är det ett riktigt dårhus. Deras ögon fylls av ljuset som blänker från de olikfärgade lamporna, på de gröna borden sprakar och hoppar jetongerna och korten, i öronen ekar buller och gälla kvinnoskratt, det hörs åtminstone tio olika språk som blandas med glas- och jetongklirret. Gediget klädda män åtföljda av långbenta skönheter trängs runt borden, särskilt runt ett, stort, runt och klätt med grönt tyg, som dominerar hela salen och på vilket en förgylld roulett roterar. Atmosfären som utstrålar överflöd gör att pojkarna inte känner marken under fötterna längre, som om de svävade i luften, de vänder sig mot varandra, skrattar och utväxlar blickar som säger: ”Detta är livet.”
Sendo är upphetsad liksom de andra, men som alltid när han känner den där föraningen om att det är för mycket av lyckan, börjar även denna gång någonting att sticka i hans mage och han börjar höra en inre röst som kommer någonstans från det djupaste djupet med varningen att han aldrig får slappna av helt och hållet. 
- Grabbar, ta det försiktigt, drick inte, vi här i jobbet, säger Sendo i avsikt att få både sig själv och de andra tillbaka till verkligheten. 
- Låt pojkarna dricka, det spelar ingen roll, jag betalar, replikerar Den Gule, och utan att invänta Sendos svar knäpper han med fingrarna. En halvnaken servitris, vacker som en älva, tar emot beställningen från Den Gule som han dikterar på sin utmärkta franska. Hon återvänder snabbt bärande på fem glas med dubbel whisky. Den Gule räcker henne en stor sedel och vinkar avvärjande som en signal om att hon inte ska besvära sig med växeln. 
Servitrisen avlägsnar sig med guppande höfter. Slavko tittar efter henne medan adamsäpplet på hans hals hoppar upp och ner, upp och ner, ty han förmår inte svälja så mycket dregel. Sendo dricker aldrig och Den Gule vet det. Han ställer sitt glas på bardiskens ganska höga skiva utan att röra det. Mario och Slavko gör motvilligt samma sak, medan Merzuk, som stirrar i riktning mot hopen som samlat sig runt bordet med rouletten, alldeles för förtrollad av synen för att tänka på vad Sendo säger, i ett svep dricker ur halva innehållet i glaset och kastar sina jetonger på nummer trettiotre. Två treor, ty Merzuk tror på att nummer tre är ett lyckotal. 
Den Gule flinar. Sendo vet också varför. Han fortsätter med undersökningen av styrkan hos Sendos auktoritet hos var och en av dem. Graden av Merzuks tillgivenhet till Sendo är inte så hög som hos de övriga två, och den skulle kunna bli ännu lägre, tänker Den Gule. Merzuk fortsätter att spela och förlora. Det finns inga lyckonummer. 
Även Den Gule spelar. Sendo också. 
Vid midnatt går de ut ur kasinot, och ovanför detta börjar det plötsligt blomma tusentals ljusblommor av sprakande ljusraketer. Fyrverkeri. Något firas i Knokke-Heist. Folk här hittar hela tiden på någon orsak att fira. Mario, Merzuk och Slavko vänder sina ansikten mot skyn som är dekorerad med färgglada lågor. 
Sendo och Den Gule tittar inte på fyrverkeriet utan på varandra. Dessa två spelar fortfarande sitt eget spel. 
Insatsen är Sendos gäng. 
* * * 
Den Gule använder morgonen till att studera Knokke-Heists karta och göra upp en plan. Efter lunchen gör han sig i ordning för en promenad. Först ska han gå genom Willemspark, därefter ska han via den lilla gatan Elisabetlaan komma till en mindre medeltidskyrka i vars närhet ”Rent a Car” har sitt kontor. Han ska hyra en belgiskregistrerad bil för att vara mindre iögonfallande, och sedan i låg hastighet åka genom hela Knokke-Heists omgivning. Han ska köra längs Westkapellestraat, Nieuwstraat, Graaf Jansdijk och Paulusstraat, för kring dessa gator, bedömer Den Gule, måste det krylla av rikemansvillor, fulla med allt möjligt. Han inbjuder Merzuk att följa med honom på rekognosceringen av läget. 
Merzuk – inte Sendo …
* * * 

På kvällen går de på nytt till kasinot, för kamouflagets skull, och ännu en gång spenderar de en betydande summa pengar. De går ut därifrån något tidigare än kvällen innan och går omedelbart i gång med jobbet. Den Gule anvisar Mario att köra till den lilla gatan Jagerspad som avskiljer sig från huvudleden Paulsstraat. Där har Den Gule spikat två villor. Han har kontrollerat bägge två genom att ringa på dörren i slutet av eftermiddagen. Om de boende överhuvudtaget var i stan skulle de absolut vara hemma vid den tid när man här äter middag. Den Gule var prydligt klädd och på gatan väntade en parkerad Renault med belgiska registreringsskyltar. Om någon öppnade, skulle han ha lätt på ett övertygande sätt ha kunnat spela en resande som kommit vilse och ville fråga om vägen till Hazegrasstraat, vilket är utfarten från Knokke-Heist-området. 
Ingen öppnade. 
Ibland gjorde man inbrott medan de boende sov, men detta krävde större försiktighet, maskering och maximal snabbhet och effektivitet. Naturligtvis var den bästa möjliga varianten som i det här fallet – när husen var tomma. Det första huset har något nyare larmsystem och Den Gule håller på och pysslar med det, medan Slavko försöker öppna låset. Slavko har sedan ganska lång tid tillbaka lärt sig ganska mycket av yrket och Den Gule överlämnar en del av jobbet åt honom. Låset är tämligen enkelt, och Slavko använder en speciellt utformad avdragare med vars hjälp han drar ut hela cylindern och sedan helt enkelt öppnar dörren med en trådbit. Ingenting hörs, vilket bevisar att Slavko numera har blivit en bra inbrottstjuv – riktigt bra. 
Som vanligt står Merzuk utanför, Sendo vaktar bakutgången medan Slavko hjälper Den Gule med ”burken”. 
Det här huset ägs av någon idrottsman; hans arbetsrum är fullt av guld- och silverpokaler. Den Gule stoppar ner två stycken i en säck tillsammans med en handfull stenar som de hittat i ”burken”. 
Som byte är stenar det bästa, mycket bättre än guld, för vilket man sällan kan få något bra pris, stenar är till och med bättre än kontanta pengar. Diamantpriserna sjunker aldrig, de bara stiger. När han är på bra humör, gillar Den Gule att visa hur mycket han kan. 
- Diamanter är i själva verket grafit som bearbetats djupt nere i jorden under stort tryck och värme, och briljanter är slipade diamanter. Det är också bra om man hittar opaler eller smaragder i smycken, det är halvädelstenar, men man kan kränga dem för hyggligt pris. 
Det ser ut som om den olycklige idrottsmannen är samlare av ”stenar”. Bland det som Den Gule har stoppat i säcken finns även diamanter, briljanter, smaragder och opaler. Han är en riktig idiot, allt detta förvarar han i huset som kan rånas hur enkelt som helst. 
När man stöter på ett så här rikt byte, avslutas jobbet på stubben. Vem bryr sig om att det kanske finns kontanter, gult eller checkar i huset, om du redan har sopat upp en hög med ”stenar”. För stenar på 0,50, 0,75, en och två karat kan man utan några som helst problem få ett pris från femtio till hundratusen D-mark. 
De går vidare. Vid första ögonkastet får man intrycket att ägaren till det andra huset är en ännu större idiot. Han har inte ens något larm och låset är förhistoriskt, så Den Gule överlåter åt Merzuk att försöka knäcka det. Meningen är att Merzuk ska känna tacksamhet för denna tillmötesgående gest och att Den Gule ska plocka åt sig ytterligare en poäng hos honom. Han bryter upp dörren väldigt lätt med skruvmejsel och ett rakt spett tillverkat av legerat stål (Den Gule har lärt dem: kromlegering – vanadin). I strid med deras gängse rutiner går Merzuk in i huset som förste man, vilket också visar sig vara största möjliga tur för dem. Ägaren är nämligen inte alls någon idiot utan en riktig smart typ. Istället för larm vaktar en enorm jycke hos honom. Att Den Gule inte hörde något ljud i huset när han ringde på, trots att hunden förvisso var inne, visar hur förnämligt väldresserad den är. Djuret har nämligen blivit lärt att reagera endast om någon bryter sig in i huset med våld, att då hugga inkräktaren i strupen med sina kraftiga käkar. I hundens träning ingick också att den inte ska skälla och på så vis förvarna inkräktaren, men djuret ger ifrån sig en svag, olycksbådande morrning, vilket är tillräckligt för att Merzuk ska reagera reflexmässigt. Han sträcker instinktivt vänstra handen böjd i armbågen framför ansiktet, så som han gjort tusentals gånger på sin boxningsträning, och djurets tänder hugger i hans underarm, varvid Merzuk vacklar baklänges under dess tyngd. Hans högra hand, i vilken han håller det tunga spettet, har dock förblivit fri. Merzuk viftar med det och drämmer till jycken i huvudet så kraftigt att dess kranium spräcks och hjärnan sprider sig över golvet. 
Den Gule ryser. Hade han gått främst, skulle han förmodligen varit styckad i bitar nu. Ännu ett tecken på hans ålderdom och en bekräftelse på att han måste behålla dessa killar i sitt sköte. Om inte alla så i varje fall vissa av dem. 
Medan Sendo gräver i badrummet på jakt efter förband och desinfektionsmedel för att lägga om Merzuks sår, sköter Slavko och Den Gule sitt jobb. Sendo ler mot Merzuk – denne bastante bjässe kan faktiskt ibland vara riktigt rejäl. Sendo gillar inte hundar, han är rädd för dem, för de förföljer honom ofta i sömnen. Om han hade varit i Merzuks sits skulle han använt kniven, men det är verkligen frågan om han hade varit lika snabb som denne baddare till kompis. Vem är det som Den Gule vill röva från honom? 
Röva … aldrig i livet.
Jycken bevakade ”burken”, som var full med kontanter och checkar men också en samling guldmynt. Ännu ett bra jobb. Riktigt bra. 
Samma kväll lämnar de Knokke-Heist och lämnar även efter sig sina falska pass, för vilka de betalat femhundra D-mark per styck i Sarajevo, som minnesgåva åt hotel Binnenhofs receptionist. Gränsen mellan Belgien och Holland är ingen gräns i konventionell mening, så redan efter en timme kör de på Hollands breda vägar omgivna av oöverskådliga tulpanfält, medan solen samtidigt börjar stiga upp över horisonten. Dagen gryr ovanför den oändliga blomoceanen, men ingen av de fem lägger märke till denna magnifika drömsyn. Alla befinner sig fortfarande i ångestens och rädslans makt, som i inbrottstjuvarnas jobb alltid gör sig gällande efteråt. Under förberedelserna för och utförandet av själva rånet är nerverna fruktansvärt spända, enorma mängder adrenalin pumpas upp och försätter hela kroppen i ett uppskruvat tillstånd och i en speciell sorts kramp, som är nödvändig för att jobbet ska utföras kallblodigt och effektivt – detta stävjer rädslan, som senare, efter aktionen och när kroppen och nerverna slappnar av efter den stora ansträngningen, väller fram som tidvattnet och tar förbrytaren i sin totala besittning. Han känner sig då som narkomanen när knarkruset gått över. Även om det handlar om den mest erfarna tjuv, svettas han ändå i timmar efter rånet, hans händer darrar och han känner ett illamående i magen. Ett sådant tillstånd kan varken botas med cigaretter eller alkohol, inte ens med lättare narkotika, som vissa tjuvar gärna använder i hopp om att återvinna lugnet. Det finns ingen medicin som här kan ersätta tiden. Det dröjer ett tag tills nervsystemet repareras, tillståndet av intensiv anspänning försvinner och ett yttre och inre lugn skapas på nytt. 
Den Gule kräver att Mario inte ska stanna någonstans före Tyskland. De stannar bara på bensinstationerna för att tanka, uträtta sina naturbehov och äta något. I Tyskland vilar de på en krog nära Düsseldorf. Nästa kväll bearbetar de två villor. I den första har de inga problem, men bytet är dåligt: en handfull av gult och lite växel i kontanter. 
Överraskningen väntar i den andra villan. 
Ägarna, ett medelålders äkta par, befinner sig helt oväntat hemma. De låtsas sova, även om de helt klart har märkt att de håller på att bli rånade. De fruktar för sina liv. Som tur är saknar de barn, och det bidrar till att de slipper gripas av panik. Ifall de haft ett barn sovande i det andra rummet, skulle det säkert skapat problem. Föräldrakänslorna gör att folk i vissa situationer handlar ytterst irrationellt, att de av rädslan för det egna barnets skull tappar fattningen och börjar gasta, ringa polisen, överfalla rånarna eller till och med ta till vapen. Hos Den Gule gäller regeln att mord är uteslutet. Hysteriska villaägare ska man bara slå medvetslösa och binda fast, och sedan fortsätta jobbet enligt det normala schemat. Men även i Den Gules karriär fanns det fall när hans före detta medhjälpare Coto varit tvungen att döda vissa ägare som av fruktan för sina barns säkerhet blivit tokiga och börjat bråka och spela hjältar. 
Även Den Gule själv var en gång tvungen att ta kål på en idiot. Han stack en skruvmejsel i hjärtat på honom. Hans samvete plågade honom inte så mycket för det – för enligt sina egna kriterier gjorde han det i självförsvar. 
Sendo ger tecken till Merzuk och de två börjar följa minsta rörelse hos de ”sovande”. De är beredda att slå dem medvetslösa om de börjar röra på sig. Men de rör sig inte, man ser knappt att de andas. Man får intrycket att de inte spelar sovande utan att de faktiskt är döda. Slavko klipper av alla telefonledningar, medan Den Gule håller på att plocka åt sig bytet. Det finns inte så värst mycket, en plånbok fylld med D-mark och en påse smycken. 
De måste fly härifrån så fort som möjligt, för de har en knapp timme på sig innan offren reagerar. Gubben kommer, av skam över sin feghet, att inför hustrun låtsas att han verkligen sovit, och hon själv, som fortfarande är förstenad av rädsla, kommer inte att vara i stånd att göra något alls under så lång tid som de behöver för att avdunsta från den här regionen av Tyskland, som nu blivit väldigt het mark för dem. 
De kör vidare genom Tyskland och tar en lång omväg förbi München. Det är det enda ställe i världen där Den Gule har åkt dit och haft oturen att stifta bekantskap med den utomordentligt effektiva bayerska polisen, vars personal inte visar någon förståelse alls för tjuvar, särskilt inte om dessa är utlänningar. 
Den Gule är utomordentligt vidskeplig när det gäller att undvika München och Bayern överhuvudtaget på sin speciella karta över Europa, området där han belönades med sina enda tre fängelseår i livet. I Österrike jobbar de i närheten av Salzburg och Graz, där de avverkar tre villor och ett weekendhus. Det är inga märkvärdiga problem med det, men det finns inte heller något märkvärdigt byte att hämta där. Genomsnittligt. När man däremot summerar alltihop, framgår det att det här var en av de bästa turnéerna hittills. Den silverfärgade resväskan är full när Den Gule låser den. Först med den lilla och därefter med större nyckeln. 
Som alltid hastar de till Italien för att dela på bytet och skiljas åt. 
* * * 
Det är skymning. Den Gule har räknat färdigt och stoppar hälften av pengarna, guldet och juvelerna i Sendos säck. Den andra hälften låser han in i sin silverväska. Han vänder sig om och går utan några vidare krusiduller mot sin bil, den här gången är det en grön metallicfärgad BMW. Den Gule bär en elegant olivgrön rock över en åt honom själv skräddarsydd kostym. Han är rak i ryggen medan han går, med lugna steg och utan brådska. Nu ägnar han inte längre någon uppmärksamhet åt Sendo och sina övriga drängar. Som vanligt går de nu åt var sitt håll tills han kallar på dem igen. Nästa gång kommer han att åtföljas av ett lag med en helt annan sammansättning, det tror sig Den Gule vara säker på. 
Den Gule tar upp bilnyckeln ur sin lilla byxficka, stoppar den i dörrlåset, och i samma ögonblick förlamas han av synen som likt en spegelbild avtecknar sig i den gröna, glänsande färgen på hans bil. 
Kniven borrar sig in i hans bakhuvud, längst upp i nacken mellan den sista nackkotan och kraniet. Bladet tränger i hjärnan ända till skaftet och orsakar omedelbar död. Sendo håller även en andra kniv beredd i handen, ifall han skulle missa med sitt första kast. Han missade inte, och Den Gules kropp störtar omkull på marken likt en tom säck. 
Den Gule jobbade aldrig på en onsdag eller en fredag, ty han ansåg att de dagarna bar på en förbannelse. Han hade rätt. 
Idag är det fredag. 
Sendo närmar sig liket, tar den silverfärgade resväskan och ur hans ficka de tillhörande nycklarna, den stora och den lilla, därpå sätter han hans kropp i framsätet vid ratten, lägger växeln i friläge och knuffar bilen av vägen. BMW:n störtar utför branten och ner i ravinen som öppnar sig intill vägen. Knappt en minut efteråt står Sendo med resväskan i handen och ler med yttersta ansträngning tillbaka mot en trött kvinna som åker förbi i sin Fiat på väg till Trieste. Uppenbarligen märkte gumman inte någonting alls. Ingen annan heller. 
Han har dödat! För Sendo finns det ingen återvändo, han har definitivt ingen annan väg att välja. Nu vet han att det i själva verket var så från början, ända från den dagen när hans påstrukna pappa körde honom ur huset att frysa i snön, och ännu tidigare, från den dagen när gendarmerna kom för att ta ifrån dem deras egendom och döda hans salig farfar … Han visste att denna dag måste komma någon gång och har sedan länge förberett sig för den. Ändå är han nu matt och skör, känner hur hans hud börjar bli blöt av svett, i hans inre brinner det, men han fryser och känner stickningar i halsen som om han svalt en hel bisvärm. Han mår illa, hans inälvor stiger upp i strupen och han anstränger sig för att inte börja kräkas. Förgäves, en gulaktig massa forsar ur honom och stänker ner hans tröja, jacka och byxor. Han torkar bort spyresterna runt munnen med ena ärmen och gnider bort kallsvettsdropparna från pannan. 
Han har dödat … 
Merzuk, Slavko och Mario står orörliga framför bilen. Sendo tar en flaska mineralvatten ur bagaget, med hälften tvättar han av ansiktet och sedan dricker han resten till sista droppen. Han sätter sig på den främre passagerarplatsen i bilen. De tre övriga tar skyndsamt sina platser i bilen. 
Mario frågar: 
- Ska vi till Sarajevo? 
- Nej – till Luzern! svarar Sendo. På den vägsträcka som Sendo väljer för sin resa finns varken småvägar eller alternativa riktningar. Bara en. Nästa anhalt är Luzern. 
Där måste han döda Dragoljub.