Portr?tt tecknat i kol och regn

 Jag tittar på den rödskimrande Månen som sänkt sig ända ner till taket på den här fula byggnaden. Man kan nästan gripa tag i den. Sträcker man ut händerna genom fönstret bränner man sig. Natten är min dag och mitt ljus. Det är Månen som värmer och lugnar mig, inte Solen. Jag dricker öl och skriver till Dig medan jag väntar på att tiden ska gå. Jag skriver brev som Du aldrig kommer att läsa, ty breven är avsedda för mig. Jag är både deras författare och läsare.
När jag druckit ur en öl klämmer jag alltid ihop burken med handen. Jag kramar den tunna metallen och får på så sätt lite utlopp för mina plågor och min ilska, som om det var burkens snarare än mitt fel att den är tom.
I badrummet ligger det ett litet berg av tillknycklade burkar, där varenda droppe öl har klämts ur för länge sedan. Jag går in och kastar helt enkelt ännu en burk, intryckt intill oigenkännlighet, på högen med likadana, tömmer sedan ut den vätska som samlats i min kropp och går ut igen.
Jag speglar mig inte, jag har ingenstans att göra det. Jag slog sönder badrumsspegeln samma morgon som jag fick syn på en gammal man i den. Den fasansfulla bild som kallas ålderdom syns bäst i ansiktet.
Särskilt om detta ansikte är ens eget.
Därför tycker jag inte om att titta på mitt ansikte. Jag bara rör vid det ibland, läser och undersöker det med fingertopparna. Djupa, krokiga fåror tecknar sig i pannan, ögonbrynen är för långa och slutar inte växa. Jag stoppar in ett finger under glasögonen och stryker med det under ögonen, över de täta rynkorna som är som fisknät, sådana som Alberto Bretcha tecknade sina figurer med i serierna Mort Cinder och Roy Rank. Han gillade att rita figurer sedda från den övre bildvinkeln. Ansiktena domineras av rynkiga påsar under ögonen, tecknade med skarpa penndrag och brutna linjer, varför man får intrycket av att deras blickar är fyllda av rädsla. Under näsan sitter halvöppna, tandlösa, gapande munnar. En atmosfär fylld av fruktan, förstärkt genom ett förkortat perspektiv och en förstorad känsla av djup. Figurerna är från alla håll omringade av tjocka, svarta skuggor, som vid ändarna dämpats med hjälp av en torr pensels grova drag. Ljuset kommer uppifrån; den som tittar på en figur lyser med sin blick upp en spänd, hopkrupen, uppskrämd gestalt.
Medan jag står och tittar ut genom fönstret, på den enorma röda Månen, liknar jag säkert en figur på någon gulnad sida i ett av Bretchs gamla seriealbum. Som om han satt på Månen och tittade på mig och tecknade mig, det är så jag ser mig själv.
Jag nyper bort näshår eller klipper dem med en nagelsax, jag trimmar mustaschen när den når över läpparna, och detta är hela min rakning och klippning. Jag är inte rädd att bli för skäggig, min skäggväxt har alltid varit klen, och inte har jag särskilt mycket hår heller, bara några långa, feta hårtestar som växer på bakhuvudet och bakom öronen. Jag speglar mig inte, men jag vet att jag ser ut som prototypen för den berusade luffaren eller den misslyckade konstnären.
Om de två inte är samma sak.
I Det Här Landet åldras människorna långsamt, men det gör inte jag. Det är vinden som fört mig till denna plats, jag hör inte hit, här är jag en främling både för mig själv och andra. Även detta faktum att min ålderdom snabbt närmar sig får mig att inse att jag inte är härifrån, utan från ett annat Land, från Staden, från Övre Gatan…
Jag känner ålderdomen nalkas på ett fysiskt, kännbart sätt. Jag har sedan länge ett slags tyngd om nacken och den sväller och blir tyngre för varje dag. Som om det här regnet som aldrig slutar falla blöter ner den, så att blötheten ökar tyngden. Snart kommer tyngden att bli för stor och jag kommer inte att kunna bära den.
Ålderdomen – det är människans största förbannelse, Guds straff för denna elaka varelses alla synder.
Ålderdomen gör allting meningslöst: fortplantningen, andningen, levernet… Allt. Även om man skapar stora verk, tavlor, hus, broar, mirakel som kommer att bestå efter ens egen tid – vad har det för mening om man ligger orörlig och sjuk, med uttorkad kropp, vissnad hud, sprucken hy, om det gnisslar från lungorna när den lilla mängd luft man lyckas suga in försöker pressa sig fram genom de halvt igentäppta lungorna, om man snorar och dreglar, om de får byta blöjor på en…? Det enda botemedlet är döden, endast den kan överlista ålderdomen.
Det är därför, älskling, som jag kommer att dö i morgon, på min födelsedag.
Det är därför jag inte har någon spegel, jag har ingen anledning att titta på mig själv.
Min enda spegel är andras blickar, i vilka jag utläser hat, förakt, vämjelse, avsmak, rädsla… Fula känslor framprovocerade av mitt utseende. Pudlar skäller jämt på mig, medan stora hundar morrar hotfullt, så jag gömmer mig och flyr från både människor och hundar. Från alla.
Jag känner bara frid när jag är ensam.
Jag flyr undan människorna eftersom jag väcker avsmak hos dem, eftersom jag äcklar dem, eftersom de hatar mig och är rädda för mig.
Jag flyr undan människorna, jag går inte ens längre ner till bänken för att dricka, inte ens när det är som varmast ute. Jag känner mig inte stark och jag är rädd för att någon ska knuffa ner mig i vattnet.
Jag flyr undan människorna eftersom någon bland dem letar efter mig.
Han eller hon kommer inte att finna mig, därför att jag har gömt mig och lugnat mig. Och på det sättet kommer jag, gömd och lugn, att tillbringa den lilla tid jag har kvar.
Jag gömmer mig i tystnaden och ensamheten och väntar, jag har inte bråttom någonstans.
Att jäkta är för unga människor, ungdomen innebär jäkt. När man är ung har man bråttom. Vart? Den enda vissheten är att man en dag kommer att bli en döing eller en åldring. Ända sedan jag kom till Det Här Landet har jag inte haft bråttom någonstans.
Numera vet jag: jag började åldras samma dag som jag satte min fot i Det Här Landet.
Jag plockar fram en öl till ur kylskåpet, håller burken en stund i handen, känner glattheten och kölden mot handflatan, det gör mig gott, sedan tar jag med pekfingret tag i den lilla trekantiga metallbiten på toppen av burken och drar den uppåt. En smäll, öldoften kommer ut genom det just öppnade hålet, sakta tar jag en lång klunk och återvänder sedan med blicken till mina ord som flimrar på den blåaktiga skärmen.

45.
Jag höll kvar pistolmynningen i Halvbroderns mun ända tills han blev klarvaken och förstod att det som stod över hans säng inte var en vålnad utan den verkliga jag, att mitt finger obevekligt kramade avtryckaren och att en kula när som helst, vid minsta lilla försök till skrik, skulle kunna flyga ut och borra sig rakt ner i hans strupe.
Halvbrodern visste att det inte skulle röra mig i ryggen att döda honom. Därför började han genast, så fort jag hade tagit ut pipan, alldeles blöt av hans saliv, bönfalla mig med brutna viskningar.
”Döda mig inte.”
”Varför inte?”
”Döda mig inte, jag ska betala.”
”Hur då?”
Det enda ljuset kom från gatlyktorna. Tunga, gula ljusstrålar kröp in genom den öppna balkongdörren och bröts i Halvbroderns ansikte. Hans pupiller ändrade storlek, krympte till två gröna prickar under två utropstecken, varpå de utvidgades och blev stora som mynt. Den mörkgula färgen som strömmade in genom fönstret, den svarta färgen av mörker och den vita huden i Halvbroderns ansikte – tre färger som bröts sönder i fragment och gick in i, grep in i, gick om varandra, krockade och studsade till rytmen av hans skräck. Ljusen och skuggorna på Halvbroderns ansikte, på dess utbuktningar och håligheter, liknade till sin form och rörelse ostyriga amöbor i mikroskop.
”Där borta… i metallskåpet bakom gardinen finns det en mapp med dokument… Nyckeln ligger i tredje lådan i skrivbordet… Där har du alla uppgifter om attentatet mot Premiärministern…”
”Attentatet?”
”Just det… Det var vi som dödade honom…”
”Vi?”
”Vi… Armén… vi väntar bara på att den gamle Presidenten ska dö, så att vi kan börja förändra saker och ting i Landet… Allt kommer att bli annorlunda.”
”Vad ska jag med era jävla militärhemligheter till?”
”Du kommer att få asyl och mycket pengar i vilket land som helst om du visar dem de där papperen. Det finns inte en underrättelsetjänst i världen som inte kommer att ge dig bra betalt för den informationen. Ta papperen och stick… Jag ska inte jaga dig.”
”Inte? Skulle jag tro på dig? Dig!”
”Vill du att jag ska svära vid Far?”
”Och om jag tar papperen och sedan dödar dig ändå?”
Han trodde mig. Det fjäderformade ärret skiftade färg och började darra, spetsen vidgade sig och liknade först en anknäbb och sedan en flaxande fågel. Som ville den slita sig loss och flyga iväg från detta ansikte.
”Gör inte det… Jag ska ge dig papperen och alla mina pengar. Gör det inte… Vi är ändå något slags bröder. Det är en synd att döda sin egen bror.”
”Sin bror, ja. Ni fixade alltså Premiärministerns flygplan på samma sätt som du fixade min bil?”
”Förlåt mig… Döda mig inte. Jag gillade inte att du slog till Far…”
Jag minns att det stank ur hans mun som ur en nyöppnad grav och att saliven sprutade ut som ur en sprejflaska. Han ylade. När han pratade slog tänderna mot varandra som om han tuggade på något hårt och hans viskningar var onaturligt rassliga.
”Gå upp och gör dig i ordning, vi ska till kyrkogården. Vi ska besöka Fars grav. Där ska du få svära vid honom.”
Jag uttalade orden långsamt, stavelse för stavelse, varenda en var täckt av is, jag njöt av att vara grym.
På väggen bakom mig hängde Inträdet i Paradiset. Jag tittade inte upp på tavlan en enda gång. I stället roade jag mig med att se på Halvbroderns lufsiga kropp och dallrande fett. Ändå klädde han sig snabbt, han var ju ändå militär. Han var klar på ett ögonblick. Han glömde inte ens att ta på sig officersmössan.
”Hit med de där papperen!”
Han stack in vänster hand i skrivbordslådan, tog fram nyckeln och öppnade det grålackade kassaskåpets tunga dörr. Han drog ut en kartongmapp full med fläckar i olika nyanser av grönt och olivgrönt, precis som på en kamouflageuniform. Han räckte över mappen till mig.
”Den ska du bära, jag måste hålla i pistolen.”
Med vapnet gav jag honom tecken att gå före mig. När han kom fram till dörren sa jag åt honom att stanna och vänta lite med ryggen vänd mot mig. Jag ville inte att han skulle se när jag riktade pistolen åt andra hållet.
Jag vände mig mot väggen.
Jag tryckte pistolen mot mitten av tavlan och började med det knivvassa siktet skriva ett stort X över Inträdet i Paradiset. Den stelnade oljefärgen skrapades bort från duken, smulades sönder och föll ner på golvet mycket lättare än jag hade trott. Mitt X delade Inträdet i Paradiset i fyra trekanter. Därefter skrapade jag grundligt av var och en av dem. Pistolen var alldeles klottrig av alla färger som en gång hade utgjort den förundransvärda tavlan. I stället för den fanns nu bara en oidentifierbar skymf kvar.
Det tog en stund för mig att förstöra tavlan, och ännu längre för att lugna ner mig, sluta svettas, börja andas normalt och samla tankarna.
Jag var en hårsmån från att spricka av ilska.
Halvbrodern hade jag helt glömt bort. Hade han inte varit så vettskrämd kunde han ha gått fram och tagit stryptag på mig utan att jag hade märkt det.
Han hade inte rört sig ur fläcken.
Jag såg på hans ryggtavla, orörlig som vore den gjord av gips. Huvudet och armarna var som förstelnade, det vara bara hans ben som knappt märkbart darrade vid knäna.
På vägen ut ur huset stötte vi på två vakter som bara nickade mot Halvbrodern, den ene gav till och med ”kamrat överstelöjtnanten” ett naivt leende.
Halvbrodern stapplade fram som om hans ena ben var brutet, men han gick likafullt och följde lydigt mina instruktioner, som om han fortfarande hoppades på något. Vem vet, kanske visste han att jag i vilket fall som helst skulle döda honom, men att det inte skulle ske så länge han var i rörelse.
Han älskade livet och varje sekund var en ren vinst.

46.
Jag dödade Halvbrodern strax före gryningen. Fram till dess pratade han på. Han visste att han skulle få leva så länge han pratade, så han berättade allt han hade att berätta.
Sedan tystnade han och jag tryckte av alla fem kulor i hans ansikte. Huvudet såg ut som om det just hade plockats upp ur en cementblandare. Hjärnsubstans och bendelar spreds ut över gräset som växt upp på hans och min Fars grav. Hans kropp, en hög med dött kött, låg utsträckt precis intill gravhögen.
Jag tittade upp mot himlen, mot den subtila graderingen av färgnyanser, från mörkblått högst upp till rosa ovanför horisonten. Långt i fjärran hördes en tupp gala. Jag var lugn, som om jag hade gjort något stort snarare än mördat. I själva verket kände jag mig inte ens som en mördare.
Halvbrodern hade tagit ifrån mig kärleken och tecknandet, livet och hemmet, Staden och Landet. Han hade tagit allt.
Jag hade mördat honom.
Det var inte mer än rätt.
Jag ryckte mappen ur hans döda händer, torkade av blodet från pärmarna på hans byxor och gick därifrån. Där nere i dalen glimmade Staden som om pistolskotten hade väckt den. Jag fick lust att vända mig om en gång till för att ta farväl av och minnas honom, men jag gjorde det inte. Jag ville inte få med mig ännu en bild som sedan skulle plåga mig.
Jag tänkte: jag kommer att glömma Staden. Men det gjorde jag inte.
Jag tänkte: jag kommer att glömma Dig. Men det gjorde jag inte.
Jag har ständigt bilden av Staden för mina ögon. Och av Dig i Staden.
Jag har blivit äldre, men jag har inte glömt.
Vet du, att ibland önskar jag att Halvbrodern ska återuppstå.
Så att jag kan döda honom en gång till.

47.
I fängelset hade jag lärt jag mig att om man vill fly ut ur Landet är det bäst att ta sig söderut. I söder gränsade Landet mot fattiga stater dit ingen, särskilt inte brottslingar, hade någon anledning att åka. I väst fanns både pengar och rikedom, dit åkte tjuvar för att stjäla eller undkomma polisen, så den gränsen var hårdbevakad och bara de allra skickligaste kunde ta sig över den. Jag tillhörde inte den skaran. Efter natten på kyrkogården varken rakade eller tvättade jag mig, mina kläder var skrynkliga och hela jag var sjabbig, så jag skilde mig inte på något sätt från alla de andra fattiglapparna när jag satte mig på morgonbussen söderut.
Jag var hungrig trots att jag hade slukat en halv limpa med billig salami inuti.
Varje gång bussen gjorde ett uppehåll drack jag två stora flaskor öl.
Jag var inte ångerfull.
Jag höll den kamouflagefärgade mappen mot bröstet och halvsov omtöcknad av ölen och bussens allt häftigare skumpande. Ju längre söderut vi kom, desto djupare blev hålen i vägarna.
Jag var inte rädd.
Det tog en och en halv dag att ta sig till den södra gränsen. Tillräckligt för att de skulle hitta Halvbrodern, inleda en polisutredning, förhöra vittnen, dra slutsatser, koppla ihop den plats där hans lik hade legat med den tämligen uppenbara mördaren, stänga gränserna och få fast mig.
Men på något sätt visste jag att detta inte skulle ske.
När någon blir mördad som känner till så många farliga hemligheter som fallet var med Halvbrodern, då är frågan om varför det hände mycket viktigare än vem som gjorde det.
I bussen var radion på hela tiden, i pauserna mellan musikinslagen var det nyheter, men där nämndes det inte med ett ord att man i Staden hade funnit en ihjälskjuten överstelöjtnant.
Jag blundade och lät händelseutvecklingen rulla som en film i huvudet, så som den antagligen såg ut efter det att Halvbroderns kropp hade hittats. Han hade uniformen på sig, ett tecken på att det hela borde döljas för journalister för att inte skrämma upp allmänheten. En mördad hög officer tyder framför allt på svagheter i hela det statliga systemet, och en sådan sak är inte precis något man basunerar ut. De som hade dödat Premiärministern skulle säkerligen först misstänka och anklaga varandra, och fundera över motivet till mordet på Halvbrodern. De skulle fråga sig vem som stod näst på tur. Först då skulle de inleda jakten på mördaren. Allt skulle stå klart för dem. Inte enbart på grund av att liket hade återfunnits på vår Fars gravplats, utan också på grund av rapporterna om att jag, som just hade kommit ut ur fängelset, ibland hade besökt Halvbrodern. De skulle däremot inte börja jaga mig förrän de fått reda på vem av dem som hade beställt mordet av mig. Om de inte gjorde det skulle jag i stället för en infångad mördare kunna bli ett obehagligt vittne.
Det måste, tänkte de, finnas ett starkt motiv till mordet – så som det alltid finns när de själva mördar.
Mina motiv skulle, även om de kände till dem, inte vara logiska eller tillräckliga för dem.
Man dödar inte för kärlek, utan för makt.
Därför hade jag all tid i världen att ta mig ut ur Landet. Och om inte… Om de hade fått tag på mig och burat in mig, hade det gjort mig detsamma.
Mogna vetekorn blänkte i solen medan bussen skakade fram genom Landets sydligaste och varmaste del. Det kändes som om jag någonstans ifrån hörde kvinnor sjunga. Jag tyckte mig skymta dem nere vid en sjö, tvättande kläder och sjungande. I munnen brände den sura smaken som blivit kvar från den ljumma ölen, och jag kände mig nedbruten av det myckna sittandet på bussens obekväma säte.
Jag tänkte på det som Halvbrodern hade berättat för mig.
Det Före Detta Landet var brokigt som en mosaik av slumpvis valda stenar. Tittade man på det från himlen skulle det påminna om en färgrik akvarell, med många varma färger som spridit sig över det våta papperet och blandat sig med varandra, som på en fjärilsvinge.
Människorna i Det Före Detta Landet var inte likadana men liknade varandra, de tillbad inte samma gud men förstod varandra, deras namn var olika men de gav varandra smeknamn som alla kunde känna tillgivenhet till. Och alla människor i Landet sjöng liknande sånger när de gifte sig eller skulle ta farväl av någon, de byggde liknande hus, älskade och hatade på samma sätt, drack och led på liknande sätt…
Jag tyckte om Det Före Detta Landet just på grund av dess brokighet.
Men vem var jag? En tecknare som inte längre var det, en modell som förlorat sin målare, en kvarlämnad och bortglömd älskare. En före detta fånge och nuvarande mördare på flykt. Jag var lika mycket värd som en travhäst med brutna framben.
Vem var intresserad av min åsikt?
De som var intresserade, som hade den makt som uniformer och gevär kan ge, hade föresatt sig att krossa mosaiken och göra fyra delar av den, där var och en av delarna skulle innehålla lika många färger som det finns på ett svartvitt fotografi. De bara väntade på att den gamle Presidenten skulle dö så att de kunde bryta Landet i fyra bitar som en limpa, en stor och tre små. För dem som inte passade in i dessa nya, enfärgade delar stod domen klar: ner under jorden eller ut ur Landet.
Jag visste: det kommer att bli krig, det kommer att bli död, lidande och blod.
Jag visste det, men Gud hade förbannat mig, så det var mig likgiltigt.
Den mustaschprydde gränspolisen hade en stärkt vit skjorta och en mörkblå uniform, vars färg framhävde högar med mjäll och hårstrån som fallit ner från hans flottiga svarta hår. Han frågade mig ingenting, tittade knappt ens upp på mig, jag såg väl ut som vilken smugglare som helst som skulle förse sig med matolja, kaffe och moderna kläder. Han stämplade mitt pass och jag tog mig lätt ut ur Landet. För evigt.
Jag stod och såg på det en stund till. Eftermiddagens brunaktiga skuggor hade spridit sig över vägen som låg inklämd mellan två kullar fulla av buskar och sten. Den tidiga hösten hade färgat buskarna orange, på gränsen till gula, vilket stod i skarp kontrast till färgen på stenarna, en blandning av grått och blått. Kvar i bakgrunden var en oöverskådlig hög med kullar och berg, det liknade en sfumatomålning på grovt akvarellpapper, vars buktningar schatterat och utjämnat solnedgångens strålar med mörka skuggor, som hade det gjorts med en elastisk pensel doppad i laverad tuschfärg.
Det land jag kom in i hade inte många berg.
Det hade ett hav vars doft fick mig att tappa andan.

48.
Det enda sambandet mellan mina två liv är min kärlek och den här mappen av kartong där kamouflagefärgen sedan länge är bortnött. Vartenda ord, varenda bokstav har jag läst tusen gånger. I början finns stenogramutskrifter av Premiärministerns telefonsamtal. De hade avlyssnat inte bara honom, utan även hans sekreterare, fru, barn, chaufför och alla andra som hade någon som helst kontakt med honom.
Arbetstelefonen.
”Jag väntar mig angrepp från alla som jag gjort något gott för.”
”Det har uppstått oenighet mellan de män som har ena benet i graven. Den gamle Presidenten är sin egen frus fånge, det går inte ens att prata med honom utan hennes tillstånd. De vill skilja honom från oss andra. Jag vet inte vad jag ska göra. Den gamle Presidenten vill förtro mig en tredje mandatperiod. Jag vill inte längre ha folk som är äldre än jag i regeringen. Jag borde också dra mig tillbaka. För att Generalen ska förmås avgå, måste även andra i hans ålder göra det. Men de vill inte. Särskilt inte Generalen, som till och med skulle förena sig med den svarta djävulen för att få behålla makten.”
”Jag har mer förtroende för mina gamla fiender än för mina nya vänner.”
”De kommer att döda mig, för jag vet en hel del.”
Privattelefonen.
”Jo, den gamle Presidenten erbjuder mig en tredje mandatperiod. Han vill att jag ska inleda den, för att sedan på våren, på min sextioårsdag, ta emot Landets högsta orden i fredstid, Socialistiska arbetets hjältar, som det är tänkt att den gamle Presidenten ska dela ut personligen. Förstår du hur mycket avundsjuka och hat som kommer att störta ner över mig? De kommer att göra allt de kan för att få mitt huvud på ett fat.”
”Släng inte det där söndriga glaset, vi kan slipa ner det och få en askkopp i kristall.”
”Kan jag få numret till fasters dotter. Jag skulle vilja uttrycka vårt deltagande efter fasters död.”
”Jag får inte tag på någon. Du har gett mig fel nummer.”
”Jag har ringt televerket, det är något fel på min telefon.”
Sedan följer detaljer från den hemliga operationen Djupt snitt.
”Premiärministerns lilla jetplan lir jet har efter flygningen från Staden till Huvudstaden förts från den civila till den militära flygplatsen, för en påstådd teknisk kontroll. Flygplatsens vice befälhavare, Halvbrodern, väljer ut de mekaniker som ska undersöka flygplanet. Och fixa det. Premiärministern deltar i den officiella avskedsceremonin för den gamle Presidenten på den civila flygplatsen, varifrån Presidenten ska åka på ännu ett av sina officiella och vänskapliga besök. Den gamle Presidenten är lite försenad på grund av isbildning på startbanan. Så fort hans plan har lyft återförs lir jet från den militära till den civila flygplatsen. Stäng inte av motorerna. När Premiärministern går ombord på planet meddelas att planets piloter har bytts ut. De två nya piloterna är äldre än han. Dessa förbrukade militärpiloter, med överstes grad, flyger ett plan med den modernaste tekniska utrustningen, avsedd för piloter under 40 års ålder. En av dem har landningsförbud på flera stora flygplatser i världen. Han är inte en man av regler. Den andra piloten har en liknande bakgrund. Premiärministern känner inte till något av detta. Han bara viftar avvärjande med handen och godkänner bytet. Han lyfter mot Staden. Han kommer aldrig att komma fram.”
Officiell statlig partirapport. Ej publicerad.
”Planet flög över Högplatån med en hastighet av 950 kilometer i timmen, vilket är 300 km mer än den föreskrivna hastigheten. Inför landningen gjorde planet en oväntat stor ’åtta’ och störtade mot Bergets toppar. På olycksplatsen förekom varken någon explosion eller brand, offren och vrakdelarna återfanns inom en radie av 40 meter. Slutsats: piloten hade inte kontroll över flygplanet. Troligast orsak: fel på planets motor. Grund finns för misstanke om sabotage.”
Inofficiell rapport av Premiärministerns släkting, anställd vid polisen. Ej publicerad.
”Jag kom till olycksplatsen, där jag i egenskap av släkting erbjöds att tillkännage nyheten om Premiärministerns död. Jag kunde inte göra det. Jag såg på de mänskliga köttresterna, de sönderslitna kropparna. Jag kände igen dem på händerna, trots att det varken fanns hud eller naglar kvar. Jag visste inte att människan hade så breda revben. Jag såg Undersekreterarens döda kropp, Premiärministerns idoga och lojala medarbetare. De visade mig den plats där hans fru hade legat – den var märkt med en pinne. Jag hittade inte Premiärministern. Jag ville inte ens se honom död. Jag återvände till Staden nedstämd och olycklig. Senare fick jag veta att de bland annat hade hittat hans sko med ena foten kvar, och i närheten ett öra med silverfärgat hår. Allt som fanns kvar av honom skulle iväg till kyrkogården.”
När jag lyckas lura den lilla onda människan inom mig, så att jag kan förflytta mig i tankarna, då drömmer jag att jag flyger ett flygplan. På sätena bakom mig sitter: Du, Far, Styvmor, éilo med sin fru, Muco, Haver, alla… Alla lever, alla är av kött och blod, det är bara Premiärministern som är tecknad, just så som jag ritade honom. Han sitter bland de andra passagerarna mitt i flygplanet, där man, speciellt för honom, monterat in en fåtölj. Som hade han levandegjorts av någon särskilt talangfull animatör, vänder och vrider den tecknade Premiärministern på sig som en snurra, står på händerna, står på huvudet, hoppar upp och ner i fåtöljen som en fjäder och skrattar hela tiden åt mig.
”Dina bromsar har gått sönder, va?”
”Nej, det har de inte.”
”Jo, det har de, jag vet nog hur det ligger till. Titta ut genom fönstret.”
Berget kommer allt närmare. Jag bromsar. På berget springer en kvinna efter sina döttrar. Jag bromsar. Min fot går rakt genom planet och förblir dinglande i luften. Berget växer.
Jag vaknar badande i svett. Jag sträcker mig efter ölen och dricker så som en havsdykare andas in luft när han kommer upp till ytan.
En annan gång drömmer jag om Dig, du är naken och kommer fram till min säng. Den här sängen här, i det här kyffet, i Det Här Landet. Jag sträcker ut armarna, smeker Dig ömsint på Din tårdränkta kind, drar fingrarna genom Ditt hår, lyfter upp det, och ser ett öra med silverfärgat hår. Jag skriker till och vaknar.
Ibland flyr jag över en öde äng. Jag flyr undan tusentals skor som jagar mig. I varje sko är det än fot. De jagar mig, de är snabbare än jag, för mina ben är tunga…
Ölen, kall som ett rakblad, skär i min hals och mage. Mitt huvud skakar och jag hör hur det ur min kropp, någonstans från djupet, kommer snyftningar.

49.
Jag tittade på den skrynkliga lappen där Zilo hade skrivit ner en massa siffror med reservoarpenna, och slog numret. Haver svarade efter en signal. Han pratade med mig som om vi just hade setts. Jag hade ringt från ett postkontor i Södra Landet. Han undrade varför jag hade tagit mig ut ur Landet den vägen. Det är en lång historia, svarade jag. Han sa till mig att gå till hamnen och ombord på en båt, han skulle köpa biljetten åt mig.
”Måste jag ta sjövägen?”
”Hur ska du annars göra? Det går inte att ta sig därifrån annat än med båt.”
”Du vet att jag inte gillar vatten.”
”Du får stå ut i tre dagar.”
Tre dagar.
Du är stark, du har suttit i fängelse, dina händer är som släggor, du har dödat Halvbrodern, du är hård som betong… Du kommer att klara det – så sa jag till mig själv, så tröstade jag mig, men redan medan jag gick över den lilla träbryggan, förbindelsen mellan land och båt, stelnade mina ben. Jag lyckades bara stå kvar på benen tills båten hade lagt ut, sedan blev min kropp som en tygdocka. Båten gungade i vattnet, jag stirrade ner på brädorna på däck. Jag tänkte: träet kommer att ruttna, vi kommer att störta rakt ner i vattnet. Jag tänkte: det här valnötsskalet kommer att kantra, det finns inte en chans att det inte gör det. Folk kommer att störta ner i avgrunden och drunkna som möss. Och jag kommer att finnas bland dem. Bland mössen som förgäves rosslar och väser på jakt efter luft, alltmedan vattnet fyller och täpper till vartenda hål i kroppen.
Tre dagar då jag inte tänkte på Dig.
Jag vinglade fram över däck, ständigt omgiven av ett dån – motorljudet blandat med människoröster. Deras fnitter och skratt borrade sig rakt in i mina tinningar, som vassa hugg. Jag kunde inte beordra min kropp någonting. Den kurade självmant ihop sig utmed någon trävägg. Det enda jag fortfarande hade krafter till var att blunda. Jag ville inte titta, jag ville inte se vattnet överallt omkring mig. Ingenting någonstans, bara himmel och vatten.
Någon ruskade mig kraftfullt.
”What’s the matter with you, man?”
”I’m fine… I’m just fine…”
Denne någon slutade inte ruska mig och plåga mig. Han kallade på andra. Ur mitt inre rann svart, klibbig tjära. Sedan hörde jag många steg, både tunga och lätta.
De lyfte upp mig.
Tre dagar då jag var döende.
De bar iväg mig någonstans.
Tre dagar då jag dog.
De bar mig någonstans och slängde mig. I vattnet? Jag började sjunka. Döden är hemsk och svart.
Jag föll genom en svärta, tjock som tuschfärg. Ett hav av tusch trängde fram genom mina näsborrar, min mun, mellan mina tänder, dröp ut genom ögonlocken, tog sig in i öronen och omslöt hjärnan. Ändå kunde jag tänka och se.
På botten stod Far och vinkade åt mig att följa efter honom.
”Kom med mig.”
”Vart då?”
”Ingenstans.”
Jag såg Far i svartvitt, som i en gammal film noir av Edward Dmytryk. ”Broad brush”-ljussättning: figuren i första planet är belyst ovanifrån med svagt ljus, medan mörka, tjocka skuggor täcker nästan allt annat. Far tänder en cigarrett och tändstickslågan lyser upp hans ansikte. För ett ögonblick blänker det där tomma ögat till i mörkret.
”Vet du hur jag förlorade ögat?”
”Ja… Halvbrodern har berättat det för mig.”
”Nähä, har han berättat det? Har ni förbrödrats månn tro?”
”Nej. Jag dödade honom med den där pistolen som var din. Jag tvingade honom att berätta allt han visste innan jag sköt honom. Han berättade även det där om ditt öga. Du hade kommit hem full. Du var fortfarande snut och hade uniformen på dig. Och batongen. Kvinnan, Halvbroderns mor, höll på att bära ut kaffekoppar från det rum som ni hyrde ut till de där studenterna. Du började slå henne med batongen. En av studenterna rusade in från rummet och försökte försvara henne. Du viftade till och träffade honom, avsiktligt eller oavsiktligt, mitt på munnen. Sedan fortsatte du att slå honom. Varefter du gav dig på kvinnan igen. Du visste inte att din son satt och åt lunch i köket. Han gick på officersutbildning i Huvudstaden och var hemma på en kort permission. När han såg att du slog hans mor slet han av sig bältet från sin uniform och svingade det mot ditt ansikte. Han träffade dig mitt i ögat. Nålen borrade sig in i pupillen. Du förlorade ögat. Senare anmälde den där studenten dig, så du förlorade jobbet också.
”Din bror hade sedan dåligt samvete, han gjorde allt för att jag skulle förlåta honom…”
”Inte bror, Halvbror… Förlät du honom?”
”Man förlåter alltid barn, vad de än gör…”
”Jag som trodde att det brast för dig på grund av alla kvinnor…”
”Nej då, det var på grund av sönerna. På grund av sönerna, på grund av mina barn… Det var därför som jag satte eld på huset, måtte jag bli utan det, måtte alla bli utan det… Ni förrådde mig allihop. Din mor också…”
”Min mor var en god människa.”
”Nej, det var hon inte. Hon gifte sig med mig, halvblind som jag var, för att hon visste att hon var sjuk och skulle dö. Hon ville lämna ett barn efter sig. Och det gjorde hon… Du, som horade med min fru och slog till mig…”
”Sluta, Far, jag har nog som det är… Jag har fått betala det dyrt, jag har fått betala allting dyrt. Ser du inte hur mitt liv blev. Ser du inte vad som har hänt med mig…”
”Det har du fått från din mor. Hon var också rädd för vatten… Men du, följer du med mig?”
”Vart då?”
”Ingenstans.”
Far vänder sig om, vinkar åt mig, går in i den svarta väggen och försvinner.
Det svaga ljus som fortfarande är kvar försvinner det också.