De visuella tons?ttarna

 Lotte Reiniger: Den bortglömda silhuettdrottningen

Förutom deckarlitteraturen finns det kanske bara en konstform där frågan om jämställdhet mellan könen är helt överflödig, och det är inom den animerade filmen. Det är en konstform som ställer stora fysiska och psykiska krav på sina utövare, och där det förekommer mycket lite av manlig dominans.
  Den kvinnliga animatören Caroline Leaf har kommit att framstå som något av en legend bland animationsälskare över hela världen. Leaf, som föddes i USA men har arbetat i Kanada, har vidgat mediets gränser i bland annat sina filmer The Owl who Married a Goose (1974) och The Street (1976).
  Den Walesfödda Joanna Quinn har gjort sina oerhört roliga filmer i klassisk cellanimation. På ett ytterst effektivt sätt har hon gjort satir över det manliga herraväldet över och förödmjukandet av kvinnan inom populärkulturen och i vardagslivet. Hennes huvudfigur, den tuffa medelålders Beryl, blev en av de mest uttrycksfulla animerade figurerna under hela 1980-talet. I skarpa humoristiska krönikor ur Beryls liv som Girls’ Night Out (1986) skiftade hon helt enkelt könsrollerna i det erotiska spelet. Männen blev objekt medan kvinnorna, det vill säga Beryl själv, var subjektet som njöt av den manliga kroppen, om än på ett något särpräglat sätt.
  Alison de Vere gick ännu längre, och i sina psykologiska undersökningar skärskådade hon den kvinnliga själens innersta gömmor och de mest fördolda sexuella fantasier som kan ligga där. Hon ställde frågan vad det innebär att vara kvinna, och sina svar gav hon i form av visuellt rika och mångtydiga psykologiska gåtor, som i sitt mästerverk The Black Dog (1987).
  Sådana starka kvinnliga personligheter finner vi inte bara i Kanada och Storbritannien, där de flesta kvinnliga animatörerna i och för sig finns, utan även i andra länder. Från Tjeckien och Ryssland kan nämnas två stora dockfilmsmästarinnor, Hermina Tyrlova respektive Nina Sjorina. I Ungern utmärker sig Maria Horvath, som lyckats förena sin kreativitet med kommersiell framgång. 
  En av de vackraste svenska animerade filmerna någonsin, Semesterhemmet (1981), gjordes av den otroligt begåvade Birgitta Jansson, medan Annika Giannini i dag kanske är ett av de mest intressanta namnen inom mediet.
  Filmanimationens mest fascinerande ”kvinnliga” verk förblir ändå tyskan Lotte Reinigers. Hon lyckades förena animationens äldsta form, det kinesiska skuggspelet, och andra liknande tekniker med den på hennes tid modernaste filmtekniken. 
  Trots att hennes filmer tillhörde olika genrer och hade olika längd och förlagor, så hade de alla en sak gemensamt: den silhuetteknik som Reiniger förblev trogen genom alla sina filmer, en produktionsmetod där svarta och grå silhuetter placerades på en belyst glasskiva och filmades ruta för ruta.
  Reiniger (född i Berlin 1899, död i Dettenhausen 1981) blev faktiskt filmare och animatör på grund av kärleken. Som femtonåring såg hon första gången Paul Wegener vid Max Reinhardts teater och förälskade sig i honom. Wegener var en av dåtidens mest framstående skådespelare och skulle senare också bli en av sin tids största tyska filmare (med till exempel Golem).  
  För att försöka fånga hans uppmärksamhet började hon inte bara studera skådespeleri utan utvecklade också sin sällsynt stora talang för att göra perfekta silhuettprofiler av kända skådespelare. Till slut lade Wegener märke till den unga konstnärinnan och erbjöd henne att göra mellantexterna i hans film Der Rattenfänger von Hameln. Därmed började den fascinerande yrkesbana som varade i 60 år. Reiniger medverkade i ytterligare flera filmer innan hon 1918 själv debuterade som filmare. Redan då hade hon utvecklat silhuettanimationen, eller Silhouettenfilm som det kallades i Tyskland. 
  Med Wegeners hjälp lyckades hon 1923 få ett stort banklån för ett mycket djärvt projekt: en animerad långfilm i silhuetteknik, inspirerad av berättelser ur Tusen och en natt. Efter tre års hårt arbete tillsammans med sina medarbetare, bland andra Berthold Bartosch, en slovakisk grafiker och animatör som senare skulle bli känd för sin banbrytande film Idéen, producerade Lotte Reiniger Die Abenteuer des Prinzen Achmed. 
  Det förbluffande detaljarbete med vilket hon utformade figurerna, den orientaliska arkitekturen och landskapet med bland annat lövskogar, samt den skickliga animationen och det välstrukturerade berättandet gjorde att filmen blev en stor framgång som hyllades över hela kontinenten.
  Sålunda sade en av dåtidens ledande filmtänkare, Béla Balázs, att Prinz Achmed var ”den absoluta filmen”. Bara två år senare kom ännu en framgångsrik bearbetning av ett verk ur världslitteraturen, Doktor Dolittle und seine Tiere, och 1931 hade Harlekin premiär.
  Lotte Reiniger samarbetade med filmare som Pabst och Renoir och visualiserade Mozarts musik i Zehn Minuten Mozart (1930) och Papageno (1935). Under det sena 1930-talet verkade hon i England vid John Griersons GPO, där hon tillsammans med Len Ly och den unge Norman McLaren gjorde några statsunderstödda produktioner. 
  Under perioden fram till sin sista film Aucassin et Nicolette 1976, som producerades av kanadensiska NFB, gjorde hon ytterligare ett tjugotal filmer.

  Trots Lotte Reinigers kvantitativt stora produktion och trots det faktum att hennes första och absolut viktigaste verk samtidigt var den första europeiska – och över huvud taget den äldsta – animerade långfilm som ännu finns bevarad i sin helhet, blev hon nästan bortglömd under en lång tid.