Katapulten

Prolog

 

Galningen invÀntar inte den akademiska kvarten. Han störtar in i konstgalleriet nÀr utstÀllningen snart ska invigas men gÀsterna fortfarande stÄr och skruvar pÄ sig i vÀntan pÄ att tv-kamerorna, som likt en svekfull flicka alltid Àr sena, Àntligen ska dyka upp. Innan nÄgon har förstÄtt nÄgonting har galningen banat sig vÀg Ànda fram till mikrofonen, dÀr en tunnhÄrig musiker spelar klassisk gitarr.

Det Àr det vanliga tecknet till publiken att sluta mumla, prata, kommentera och skvallra och i stÀllet förbereda sig för talaren, som ska lÀsa sin lovsÄng till konstnÀrinnans verk och lÀra dem ett och annat om tavlorna som hÀnger pÄ vÀggarna i det ovala galleriet.

Galningen stoppar in handen innanför rocken. I byxlinningen, precis ovanför baken, har han en pistol. Med en intrÀnad rörelse, som om han hade förberett sig för det hÀr ögonblicket i mÄnga Är, drar han fram pistolen och skjuter det första skottet i konstnÀrinnans panna, varpÄ han stoppar pipan i sin egen mun och avlossar ett skott till.

Författaren stÄr bara en meter frÄn honom; blod, skallskÀrvor och smÄ bitar av hjÀrnsubstans stÀnker ner hans ansikte och kladdiga, röda flÀckar tÀcker hans vita skjorta.

Den stora förskrÀckelsen gör att han för ett ögonblick slutar fungera: han Àr döv och blind. Han lyckas med nöd och nÀppe lÀmna det allmÀnna tumultet i galleriet och vinglar fram mot spÄrvagnshÄllplatsen. Han hör de förfÀrade mÀnniskorna bakom sig, folk gapar och skriker, en reporter och en kameraman har just anlÀnt och försöker knuffa sig fram till de döda kropparna, nÄgon ropar pÄ honom men han vÀnder sig inte ens om.

PĂ„ spĂ„rvagnen gĂ„r folk undan för honom, han ser skrĂ€cken i deras ögon – de skrĂ€ms av blodet pĂ„ hans skjorta, de skrĂ€ms av hans vansinniga blick. Han rĂ€knar hĂ„llplatserna:

”Bara jag fĂ„r komma hem. Komma hem och lĂ€gga mig.”

 

NÀr Stevan Stankovic, före detta krypskytt, gÄr över ett övergÄngsstÀlle hÀnder det ofta att hans glasögon plötsligt blir till tvÄ skÀrmar dÀr dokumentÀrfilmer spelas upp. Den skÀggige mannen vars stora mage sprack som en ballong nÀr den trÀffades av en kula; den lÄnghÄriga ynglingen som fick örat med ett runt örhÀnge bortslitet av en kula; den klara vattenstrÄlen som kom ur kulhÄlet pÄ en plastdunk som en kvinna slÀpat Ànda upp till sitt hus pÄ berget; motstÄndarnas krypskytt som han trÀffade rakt i ögat genom att skjuta precis sÄ mycket snabbare som tidsskillnaden Àr mellan segraren och den andraplacerade i utförsÄkning. LÀngst varar filmen med hÀsten som han dödade med ett skott mellan ögonen sÄ att fienden inte skulle kunna anvÀnda den. HÀr, pÄ glasen, har det renrasiga djuret inte fallit ihop pÄ marken utan fortsÀtter titta stolt och föraktfullt nÄgonstans i fjÀrran, utan att bry sig om kulorna som krypskytten oavbrutet avlossar mot samma sÄr i huvudet. DÄ stannar krypskytten upp mitt pÄ gatan som förstenad, Ànda tills han vÀcks av ljudstormen frÄn de ilskna bilförarnas irriterade tut.

Innan han till slut börjar röra pÄ sig igen frambesvÀrjs samma vÀdjan i hans huvud varenda gÄng:

”Gode Gud, ta mig.”

 

LÀrarinnan duschar med hett vatten och sköljer bort makens saliv, sperma och svett frÄn sin kropp med de kraftiga strÄlarna. Hon lovar sig sjÀlv att det var sista gÄngen hon lÄg med honom. Och inte bara det, redan i kvÀll ska hon börja vara otrogen. PÄ kvÀllskursen i engelska har hon lÀrt kÀnna en mörkhyad ung man som irrat sig hit frÄn nÄgot nordafrikanskt land. Han har redan flörtat öppet med henne under nÄgra veckors tid. I flera timmar efter undervisningen har hon kvar bilden av hans axlar, den spetsiga hakan och nÀsan, de lÄnga, vita tÀnderna och den stora, igenkÀnnliga massan som tecknar sig mellan hans ben.

För sju dagar sedan accepterade hon att ta en promenad men ville inte följa med honom hem. Hon har bestÀmt sig för att ge med sig i kvÀll. Hon gÄr hemifrÄn utan att sÀga hej dÄ till sin man, som ligger utvrÀkt i soffan med en grön ölburk i ena handen och fjÀrrkontrollen i den andra.

”FrĂ„n och med i kvĂ€ll blir det annat ljud i skĂ€llan”, viskar hon för sig sjĂ€lv och slĂ„r igen dörren efter sig.

 

”En astigmatisk rubbning. Och i ett framskridet stadium. Ett resultat av en virusaktivitet dĂ€r dagens vetenskap helt enkelt stĂ„r maktlös. Enklare uttryckt: viruset Ă€ter upp er ögonnerv. Fast pĂ„ ett ojĂ€mnt sĂ€tt och dĂ€rför förlorar era ögon koordinationsförmĂ„gan. Astigmatismen Ă€r samtidigt orsaken till er huvudvĂ€rk”, sĂ€ger ögonlĂ€karen, som har svĂ„rt att spela professionellt oberörd. ”Ni mĂ„ste ha glasögon med stor brytning. Det Ă€r allt jag kan göra för er 
 Men jag kan ge er ett rĂ„d: jag tror att ni mĂ„ste byta yrke.”

Basketspelaren vet att ögonlÀkaren inte kommer att kunna hÄlla tyst om saken. Vad dÄ ed, vad dÄ yrkesprinciper! Vem skulle klara av att inte sprida ett sÄdant rykte? Basketligans bÀste poÀngplockare och en av landslagets tvÄ viktigaste spelare Àr en halvblind man vars dagar som idrottare mer eller mindre Àr rÀknade. FrÄgan Àr egentligen bara vilken tidning som blir den första att publicera nyheten.

Visserligen lyckas han fortfarande sÀtta fem sex trepoÀngare per match. Han ser tre korgar, men han vet att det Àr den lÀngst till höger som Àr den riktiga och siktar pÄ den. TvÄpoÀngarna eller straffkasten har heller inte minskat sÀrskilt mycket, sÄ hans tjugo till trettio poÀng per match rÀcker fortfarande för att behÄlla platsen i de blÄgulas förstauppstÀllning. Men hur lÀnge? Till och med vanlig bilkörning har lÀnge vÄllat honom stora problem. Bilder i rörelse skapar en skarp smÀrta och kÀnns som en vass egg som gÄr frÄn ögat och in mot mitten av hjÀrnan. Han har svÄrt att följa bollens fÀrd genom luften och motstÄndarnas snabba rörelser. Han har blivit alltmer passiv pÄ planen och hans spel gÄr bara ut pÄ att vÀnta pÄ att nÄgon guard ska trycka bollen i hans förtvivlat krampaktiga hÀnder. DÄ utför han sitt berömda hoppskott och gör mÄl ungefÀr tvÄ gÄnger av tre, vilket fortfarande Àr ett ouppnÄeligt resultat för de flesta av ligans spelare. Men nu har sanningens ögonblick kommit. De lÄnga perioderna med huvudvÀrk, smÀrtan djupt inne i ögonens inre och den allt sÀmre förmÄgan att följa snabba rörelser tvingade honom att i dag besöka ögonlÀkaren, som nu bekrÀftar det han redan visste.

Hans dagar inom den professionella idrotten Àr rÀknade.

 

Tjuven kÀnner sig som om huvudet och hela kroppen har svullnat. Man har proppat i honom lugnande tabletter som gjort honom sÄ viljelös och orörlig att man lika vÀl hade kunnat ta av honom tvÄngströjan. Han tittar pÄ sina stelnade fingrar och hÀnderna som ligger livlösa vid knÀna och ser ut att vara tio meter bort. Dessa fingrar, med vilka han kunde öppna en handvÀska, plocka upp plÄnboken och stÀnga den igen, allt inom brÄkdelen av en sekund, verkar nu vara av trÀ. TvÄ fingrar pÄ vÀnsterhanden Àr gipsade, den andra handen Àr tÀckt av svullnader: han slog sönder tvÄ polisnÀsor med den nÀr de kom för att ta honom. De var sex stycken. Sex kraftiga bitar kom hem till honom bara för att han hade slagit sin fru. SÄ mÄnga poliser var inte efter honom ens nÀr han rÄnade banker. Vild av raseri bankade han in tÀnderna pÄ den första snuten som dök upp i dörren, och lyckades krossa nÀsbenet pÄ Ànnu en innan de andra fyra nÀstan slog ihjÀl honom med batongerna.

I stÀllet för i ett fÀngelse vaknade han i ett dÄrhus.

Diagnosen löd: ”SlĂ„r sin fru. Galen. SlĂ„r polismĂ€n. Definitivt galen.”

Fastbunden med remmar och avtrubbad med valium lÀmnade de honom att ruttna i dÄrhusets tjocka skugga likt en möbel som ingen har nÄgon anvÀndning för. I början förtÀrdes han av ilska och svartsjuka, ilska dÀrför att han inte kunde hÀmnas pÄ grannen som skvallrade för snuten, och svartsjuka dÀrför att han var sÀker pÄ att hans fru hÀmnades genom att vara med andra mÀn. Kanske med just den man som angav honom.

Sedan gav de honom Ànnu fler tabletter, men det gjorde detsamma.

NÄgonstans lÄngt borta, vid dörren, hör han ett snabbt skrap mot golvet.

 

Ingenjören kan ryska, men den gĂ€nglige mannen pratar sĂ„ fort att han bara hinner uppfatta vart tredje ord. ÄndĂ„ lĂ„tsas han förstĂ„ det som ryssen förklarar. Medan ingenjören ser honom i ögonen och nickar, som om han lyssnade noga, tĂ€nker han egentligen pĂ„ renheten. Ingen av hans tvĂ„ anstĂ€llda stĂ€derskor har tilltrĂ€de till det hĂ€r rummet. Han stĂ„r inte ut med smuts och har alltid en liten dammsugare inom rĂ€ckhĂ„ll. PĂ„ datorerna och i hörnen samlas stĂ€ndigt damm och han avbryter hela tiden arbetet för att sĂ€tta pĂ„ dammsugaren och fĂ„ upp smutsen, torka parkettgolvet eller torka av fönsterrutorna. Om han fĂ„r syn pĂ„ en flĂ€ck nĂ„gonstans i rummet kan han inte koncentrera sig pĂ„ arbetet. Han kan bara jobba om allt runt omkring glĂ€nser och doftar.

Den hÀr idioten har kommit in pÄ kontoret med gyttjiga skor, sÄ ingenjören kommer att fÄ Àgna timmar Ät att fÄ bort hans fotspÄr frÄn golvet. Och det Àr bara början pÄ oredan. Den lÄnge fradgar och gapar medan han öppnar sin skinnvÀska, som Àr full med falska dollarsedlar. Under tiden betraktar ingenjören hans bröst, mage, hals, ansikte och till slut hans panna. DÀrifrÄn, förmodar han, blir det minst blod pÄ golvet. Först ritar han i tankarna upp mÄlet pÄ den lÄnge mannens panna, sedan drar han fram en pistol ur lÄdan och skjuter mitt i prick.

Medan den lÄnga kroppen faller till golvet som en nedhuggen trÀdstam och de falska dollarsedlarna i vÀskan sprider ut sig Ät alla hÄll, förvrids ingenjörens ansikte av en Àcklad grimas.

 

”Vart tog tiderna vĂ€gen nĂ€r detta var ett lugnt land?” sĂ€ger polisinspektören mest för sig sjĂ€lv medan han pĂ„ tom mage hĂ€ller i sig en stor kopp hett kaffe. Hans kollega, som gör sin sista arbetsdag, sĂ€ger ingenting, men inspektören kan tack vare sin lĂ„nga erfarenhet lĂ€sa det förberedda talet i hans dystra ansikte:

”De lugna tiderna försvann samma dag som vi tog emot den hĂ€r oöverskĂ„dliga flocken av svartskallar.” Polisinspektören respekterar sin kollega som en förstklassig yrkesman, men han har haft en annan Ă„sikt i frĂ„gan om ”svartskallarna”, som kollegan kallar invandrarna, Ă€nda sedan en person – precis som den hĂ€r morgonen – först begick ett mord och sedan tog livet av sig. Kollegan ser dem som orsaken till landets alla problem, medan inspektören anser att det faktum att antalet invandrare som Ă€r inblandade i brott Ă€r tre gĂ„nger sĂ„ stort som för den inhemska befolkningen bara Ă€r ett bevis pĂ„ att de Ă€r minst tre gĂ„nger sĂ„ olyckliga. Dessutom, och det vet inspektören bara alltför vĂ€l, vilar statistiken pĂ„ antalet upptĂ€ckta brott och gripna tjuvar, sĂ„ de största brottslingarna, de som Ă€r tillrĂ€ckligt mĂ€ktiga eller drivna för att undkomma lagens lĂ„nga arm, inte förekommer i polisens register och alltsĂ„ inte heller i statistiken. Men under de senaste Ă„ren har de tvĂ„ polismĂ€nnen haft hetsiga diskussioner pĂ„ temat, och var och en har stĂ„tt fast vid sin stĂ„ndpunkt, sĂ„ inspektören har varken nĂ„got behov eller skĂ€l att pĂ„ kollegans sista arbetsdag sĂ€ga nĂ„gonting annat Ă€n ett par vĂ€luppfostrade fraser.

FrÄn och med i morgon kommer kollegan att kunna ta det lugnt vid nÄgon sjö med ett fiskespö i handen och i all oÀndlighet fundera över meningen med livet som polisman: Var det vÀrt tre misslyckade Àktenskap, att ingen av hans före detta fruar vill trÀffa honom, att barnen praktiskt taget inte kÀnner honom och att Äldras i ensamhet?

Inspektören fĂ„r Ă€gna sig Ă„t samma frĂ„gor om tjugo Ă„r, om han lever sĂ„ lĂ€nge. I dag har han tre viktigare frĂ„gor att övervĂ€ga. Han har tre lik. I det första fallet Ă€r han nĂ€stan sĂ€ker pĂ„ att det Ă€r en repris av hĂ€ndelsen för sju Ă„tta Ă„r sedan: ett före detta par frĂ„n ett före detta land slutade sina liv genom att den ena dödade den andra och sedan sig sjĂ€lv. Den enda skillnaden Ă€r att förra gĂ„ngen var mördaren en kvinna och nu Ă€r det en man. Det fallet tĂ€nker han överlĂ„ta till en yngre kollega; sjĂ€lv ska han ta sig an en mycket mer komplicerad utredning – den om det tredje liket.

En uppsvÀlld kropp av en man i trettioÄrsÄldern med ett stort hÄl i pannan flöt i morse upp i sjön, under isen som just börjat smÀlta.