Stället där smultronen växer

 

 

Stället där smultronen växer

 

Av Midhat "Ajan" Ajanovic

 

I början trodde jag att det fanns en tanke och mening bakom detta att ödet förde mig till Bergmans land, ett slags förborgad hemlighet. Jag behövde lång tid för att fatta att det inte förhöll sig så, att det är tillfälligheterna som styr våra liv och att det enda värld som vi har möjlighet att lära känna, och detta endast delvis, det är den värld som finns i våra minnen och hågkomster, känslor och önskningar, samma sak, alltså, som jag redan lärt mig av de filmer som jag sett av denne filmskapare som jag, alltsedan jag såg hans första verk, känner den allra största beundran för.

Ingmar Bergman! - de är något vida mer än de fyrtiotalet filmer där han själv, huvudsakligen, skrivit manus (mästerverk som Sjunde inseglet, Jungfrukällan, Tystnaden, Så som i spegel...), det är något mer än de tre "Oscar" han fått för bästa utländska film, tiotal förstapriser i Cannes, Venedig och Berlin, hundratalet teater - och tjugotalet TV - regisseringar, dokumentärfilmer och filmböcker och litteratur - någonting liknande har filmhistorien belagt bara några få gånger.

Och ändå - Bergman är mer än så.

Bergman - det är något mycket mer och bredare än film. Det är värld för sig. Det är ett öppet, personlig svar på de eviga frågor som människan ställt sig själv sedan urminnes tid, svaret från en konstnär som är så begåvad att han är förmögen att formulera sina svar. Man behöver inte alls vara synsk för att förutse att Bergmans tid skall ihågkommas tack vare hans filmer på samma sätt som några andra genier (Bach, Michelangelo, Shakespeare, Goete, Goya, Dostojevskij... ) satte sin stämpel på sin epok.

Bergamn är till och med mer än så.

Storheten i hans verk kommer utan tvekan från hans djupa förankring i kristendomen. Bergman är en konstskapare som, till och med när han kan förefalla antireligiös eller blasfemisk (eller när han själv påstår att han är det), är starkt knuten till samma gigantiska kristna civilisation och kulturella lodlinje som, låt oss säga, renässansmåleriet eller den stora klasiska musiken.

Och ändå, Bergman är mer än så.

För att kunna formulera vad det är, borde jag själv vara mer än jag är. Så som en gång författarinnan Margareta Wirmark lapidariskt formulerat det, är det mycket lätt för var och en av oss att känna igen Bergmans konst när vi konsumerar den på bio eller teatern. Men när vi försöker förklara det som vi kallar "typiskt Bergmanskt", då felas oss orden.

 

* * *

 

Som son till den kände prästen Erik Bergman formades Ingmars världsåskådning redan under barndomen som han har beskrivit i sin fascinerande autobiografiska film Fanny och Alexander (1981/1982). Karriären som filmregissör påbörjade han redan 1944 som regiassistent för att därefter fram till 1982 regissera en, ibland två filmer årligen. Vanligen samlade han omkring sig samma lag av medarbetare som t ex fotografen Sven Nykvist eller skådespelarna Max von Sydow, Harriet och Bibi Andersson, Erland Josephson och Liv Ullman som, alldeles oavsett att de samarbetade också med andra regissörer, för alltid fick attributet "bergmanska". Han var förtänksam nog att börja samarbeta med den mest dominerande figuren i svensk film under fyrtiotalet, Alf Sjöberg, vilket blev en språngbräda för hans karriär, och slug nog att utgå som segrare ur duellen med konkurrenten i samma generation, Hasse Ekman, en likaledes begåvad regissör vars filmer i början åtnjöt betydligt större popularitet hos den svenska publiken än Bergmans. Bergman hade turen att få sina tidiga filmer uppmärksammade och belönade på internationella visningar och han var klok nog att med sina filmer fortsätta där som svenska stumfilmens mästare, Olof Molander, Mauritz Stiller, Georg von Klercker och, speciellt, Victor Sjöström hade slutat.

Sin otroliga energi och disciplin ägnade han också skrivandet. Hade han inte varit regissör skulle hans romaner, hans dramer och manus ha gjort honom till en betydande författare. Redan i tidig ungdom, till och med när han regisserade, skrev han varje dag i tre timmar, alltid för hand och alltid med en penna med exakt samma tjocklek på stiftet.

"Skrivandet är för mig en njutning, en ritual. När jag skriver på någonting, gör jag inga promenader, läser inga tidningar, svarar inte i telefon. Jag måste vara ren och proper när jag skriver... Skrivandet, det är kampen mot lättjan, kampen mot bristen på disciplin. I mitt yrke kan man inte vara odisciplinerad", sa han i en intervju.

Han gifte sig fem gånger, hade många barn, var övertygad socialdemokrat ända fram till den kända skatteaffären då byråkraterna ville sätta honom i fängelse ("De försökte döda mig"). Efter ett nervsammanbröt och vistelse på mentalsjukhus lämnade han Sverige. Under åtta års tid i utlandet (USA och Tyskland) regisserade han filmer som alla blev misslyckanden. Förs efter återkomsten till Sverige ("Det var inte normalt hur jag längtade efter Sverige... Att komma hem, arbeta på sitt modersmål... Det är en känsla som inte kan jämföras med någonting annat."), gjorde han återigen filmer som var värda hans namn.

 

* * *

 

En författare från mitt modersmåls språkområde, i övrigt en bra författare, skrev i ett försök att åstadkomma en effektfull metafor: "Tiden står stilla som i en Bergmanfilm".

Tiden står naturligtvis aldrig stilla. Inte ens i filmerna hos detta enastående geni som till fullo har lyckats behärska hemligheten med filmisk tid, som vet exakt vad han ska filma, vilka detaljer ska framhävas och hur länge ska exponera dem för att därmed låta oss ana det som finns mellan bildrutorna och bilderna. Det som rymmer konsten. Hans filmer, speciellt en av dem, handlar just om det: tidens flykt och våra små liv som gnistrar till, lyser en stund och sedan slocknar i denna oändliga process.

Nu när jag lärt mig svenska vet jag att den korrekta översättningen till andra språk av den Bergmanfilm som jag tycker bäst om, Smultronstället, borde vara "Stället där smultronen växer" och inte så som det blev genom den förenklade engelska titeln Wild Strawberries.  Mellan den 1 juli och 27 augusti växte detta underbara och underfundiga verk fram, d v s bara ett par månader efter det att Bergman hade gjort det sista klippet på ett annat av sina mästerverk, Det sjunde inseglet. Men medan han i den senare kunde improvisera så mycket det honom behagade (Den där berömda dansen t ex som leds av Döden medan han viftar med sin lie som en flagga spelas inte av skådespelarna uran av människorna som tillfälligtvis passerade förbi på vägen just i det ögonblick då Bergman fick idén till den scenen) så måste han i den förra hålla sig strikt till klockan och tidsplanen. Detta därför att han till filmens huvudrollsinnehavare hade valt sin andliga fader, Victor Sjöström, som under arbetsdagen lydigt och yrkesmässigt utförde ålagda uppgifter för att exakt klockan 17.00, som att vända en hand, börja dricka sin whiskey. I samma ögonblick blev Bergman förvandlad från regissör till en liten lärning hos den som redan under 1910-talet, då när galna européerna krigade med varandra och de kloka och neutrala svenskarna förde filmens uttryck till dittills oskådade höjder, var världens största regissör

Sjöström spelar den gamle professorn Isak Borg som ska ta emot sitt trefaldiga hedersdoktorat, symbolen för hans livs framgång. Natten före resan till Lund drömmer han en underlig dröm: Han drömmer att han befinner sig i en tom stad. Längs huvudgatan kör en vagn utan kusk. En likkista faller ur vagnen och i den ser han sig själv, död. Drömmen gör att professorn på morgonen blir mycket osäker, han börjar tvivla. Han blir med ens cynisk mot sin framgång. I stället för flyget tar han bilen och under vägen besöker han platser där han varit som ung, platser där det växer smultron. Borg rör sig genom tid och rum, dröm och verklighet. Han ser sin ungdomstid, försöker beröra den, men den glider bort mellan fingrarna. Scenerna med professorns drömmar hör till de mest poetiska ögonblick som gjorts på film: han ser Sara, hans ungdoms älskade, som räcker honom en spegel i vilken speglas professorns gamla ansikte, han ser sin bror kyssa Sara som tappar en liten korg med smultron som rullar ut i leran. På slutet, i filmens oerhörd starka final, ser han sina föräldrar som vinkar åt honom från stranden. ("Slutscenen i Smultronstället är min saknad och längtan... Med Smultronstället anropade jag min mor och far och bönföll dem: se mig, förstå mig och - om det är möjligt - förlåt mig.")

I David Lynchs Straight Story, en enastående bearbetning av Smultronstället, kör den 73-årige Richard Farnsworth på en skördetröska till sin ungdoms platser. Några oförskämda ungdomar vill retas med honom och frågar:

"Vad är det värsta med att bli gammal?"

"Det är att minnas hur man var när man var ung", svarade den gamle.

I dessa viktiga nyanser ligger skillnaden mellan en bra film (Straight Story) och ett mästerverk (Smultronstället). Minnen från ungdomen, säger oss Victor Sjöströms ansikte i Smultronstället, är det vackraste i ålderdomen, för då idealiseras minnena, stiliseras och fullkommas.

Man måste bli gammal för att helt kunna förstå hur härligt det är att vara ung.