De visuella tonsattarna 2

Andrej Chrzjanovskij: Den långa resan hem

Om en poet och en animatörs fruktbara möte som ledde till ett filmiskt mästerverk

För väldigt länge sedan, år 1977, läste jag en artikel om animationen i det forna Sovjetunionen publicerad i en kroatisk filmtidskrift. Artikelns rubrik var ”Bilder för själen” med underrubriken ”De okända mästerverken från modern sovjetisk animerad film”. Jag var arton år och höll på att upptäcka den magiska konsten, animation, och blev naturligtvis helt hänförd av bilderna som artikeln var illustrerad med. Idag är det så nära till YouTube och Google, och en film vi vill se eller åtminstone en del av den ligger ofta bara ett klick bort. På den tiden fanns inte ens VHS, så jag kunde bara se de sovjetiska filmerna för mina inre ögon.

Min fantasi stimulerades mest av bilderna från Andrej Chrzjanovskijs filmer. Dennes filmverk beskrevs av artikelförfattaren som ”rika på mångfald i stil och tematiska val eftersom Chrzjanovskij utforskat något nytt i alla sina verk.” Jag noterade att samtliga de Chrzjanovskijfilmer som presenterades i artikeln – Kazjavin (1966), Garderob (1971), Fjärilen (1972), Världens fabler (1973) och Underbara dagar (1976) – hade någon koppling till den ryska litteraturen. Senare läste jag även om Glasharmonika (1968: 1973), den enda sovjetiska animerade film som officiellt förbjudits på grund av sitt ”subversiva” budskap – att pengarna härskade över människan. Upphovsmannen skrev i förtexterna att ”filmen handlade om imperialismens och kapitalismens girighet”, men det hjälpte honom föga.

Det tog mig hela 15 år innan jag på festivaler, specialvisningar och genom olika video-utgåvor lyckats få se alla Chrzjanovskijs visuellt hänförande filmer, och de kom att överträffa alla mina föreställningar om dem.

Andrej Chrzjanovskij är en framstående representant ur den tredje generationen av sovjetiska animatörer, den som trädde fram under 1950-talet.

Den största förtjänsten för uppkomsten av den första generationen tillhörde en poet och tillika konstnär, Vladimir Majakovskij, samt en framstående dokumentärfilmare, Dziga Vertov. Under deras ideologiska och teknologiska översyn gjorde man under 1920-talet ett slags rörliga politiska affischer (”politplakat”). Filmerna från den perioden kännetecknas av en grov, icke-humoristisk satir med ett brutalt propagandabudskap riktat mot de kapitalistiska utsugarna av arbetsklassen och ”kulakerna” som livnärde sig på de fattiga böndernas hårda slit. På den bildmässiga nivån var dessa filmer kraftigt påverkade av futurismen och konstruktivismen.

Den andra generationen av sovjetiska animatörer kom fram under 1930-talet, efter att Stalin befäst sin maktposition och Sovjetiska författarkongressen 1932 avkrävt alla konstnärer ”partiinost” och ”socialt ansvarstagande konst” – det vill säga den så kallade socialistiska realismen. För den nationella animerade filmproduktionen innebar detta en snabb omställning på det estetiska planet. I stället för en visuell stilisering med avantgardistisk konst som förebild användes, paradoxalt nog, det som redan hade blivit en symbol för amerikansk kapitalism – Disneymodellen.

Under de första efterkrigsåren förbjöds dock både ”formalismen” – begreppet syftade på experimentella filmer – och ”disneyismen”, vilket syftade på de socialrealistiska andragenerationsfilmerna. De senare blev strängt förbjudna inte minst på grund av Walt Disneys antikommunistiska aktiviteter i 1950-talets USA. Som en konsekvens fick man emellertid fram nya kvalitéer inom sovjetisk animation som nu byggde på inhemsk folklore, konst och tradition.

En helt ny generation trädde då fram – med bland andra Chrzjanovskij – som skulle komma att utveckla vad som kan kallas för den sovjetiska animationsstilen. För att undvika politiska kontroverser baserade nu sovjetiska animatörer ofta sina filmer på folkliga fabler, ortodox mystik och i synnerhet det inhemska litterära arvet. Där fanns de folkliga barnhistorierna om ryska sagogestalter och noveller som de stora ryska författarna skrivit för barn och som illustrerats av ryska konstnärer. Det var exakt i linje med partiets föreskrifter, eftersom animerad film under lång tid betraktades som en typ av film ämnad uteslutande för en barnpublik. Cut-out-tekniken blev ytterligare ett av den sovjetiska animerade filmens främsta kännetecken. Att arbeta med rörliga ”klippdockor”, i stället för att behöva teckna en stor mängd nyckel- och mellanteckningar på cellblad, blev en lämplig teknik för att kunna bevara bokillustrationernas visuella rikedom.

Från sin allra första film och fram till 1980-talet producerade Chrzjanovskij ungefär en film vart tredje år. Det utmärkande för alla hans filmer var hans förmåga att skapa en underbart drömlik och associationsrik atmosfär, och han tillämpade dessutom ett slags collageteknik även vad gällde berättandet. Där förebådade han den postmodernistiska dramaturgins ”smörgåsbord”, där åskådaren har en illusion om att det är han eller hon själv som valt vad han eller hon ska titta på.Allt detta gör Chrzjanovskij till en exceptionell företeelse i den rörliga bildens historia.
På slutet av 1980-talet kollapsade det stalinistiska systemet, och demokratin kom hastigt till Ryssland åtföljd av en väldigt oklar uppfattning av vad kapitalism innebär. En brutal privatisering blåste bort landets hela kulturella infrastruktur och införde djungelns lag och glupskhet som det enda värdesystemet. I dessa omvälvande förändringar försvann Chrzjanovskij; under en period på arton år kom det inga nya filmverk från hans hand. Vad han gjorde under tiden är för mig obekant, men pausen avbröts först 2003 med en mellanlång film där han visade sin kompetens också som dokumentärfilmare.

Fem år senare återkom han med sitt livsverk ”Ett och ett halvt rum eller en sentimental resa hem” där han blandade spelfilm, dokumentär och animation. Denna filmhybrid kvalar med lätthet in bland de största filmverken hittills under 2000-talet. Med säker hand harmonierar Chrzjanovskij bildpoesi med poesi i ord vilket resulterar i att åskådaren träffas av en formlig tornado av djupt sanningsenliga och ärliga intryck och känslor.

Filmen är baserad på självbiografiska texter av Joseph Brodsky. Han var dissidenten och den motvillige flyktingen som varken fann ro i det främmande språkområdet – även om han under exilen lyckades vinna Nobelpris i litteratur – eller slutade rikta sina blickar mot öst, mot sitt hemland. Filmen tar avstamp i författarens resa genom det fysiska rummet, från New York till Sankt Petersburg, men också genom tiden, från hans sena år tillbaka till glimtar av tidiga barndomsminnen – solljus som tränger genom luftlagren.

Sitt val att återvända hem med båt förklarar Brodskij med att ”vatten är en materiell gestaltning av minnet.”

Den franske filosofen Henri Bergson skrev en gång att ”livet framstår för oss som ett slags utveckling i tiden och som en komplikation i rummet.” Han betonade att ”ständig förändring” och ”samexistens av olika element som är intimt förbundna med varandra” är ”de yttre kännetecken som skiljer det levande från ren mekanik”.

Att dissekera livet i dess totala komplexitet krävde animerad film, vars huvudsakliga metod ju faktiskt är att dela upp varje filmscen i dess beståndsdelar. Det är därför den här filmen bara skulle ha kunnat skapas av en genial animatör. Chrzjanovskij synliggör utan den minsta ansträngning poetens känslomässiga värld utformad som vatten gestaltandes minnets skiftningar, erfarenheter, poetiska visioner och drömmars beskaffenhet. Han tillämpar nästan alla befintliga filmtekniker och genrer, inklusive rent dokumentärt standardmaterial – de så kallade generiska bilderna där olika metoder rekonstruerar de faktiska händelserna – och det klassiska arbetet med skådespelare samt hallucinogena animationer som illustrerar poetens inre verklighet.

Till slut skvalpar minneshavet mjukt mot stranden. Joseph Brodsky är hemma igen, är åter Josif Brodskij. Poeten analyserar sitt eget liv och inser att han hela tiden rest tillbaka till sina ”ett och ett halvt rum”, sina föräldrars trånga lägenhet där han växte upp, skrev den första versen, älskade och blev älskad för första gången. Alla våras liv, säger oss detta filmmästerverk, kan beskrivas som en lång längtan – längtan efter att återvända hem.

Om bara något hem finns att återvända till…