Besvarjelser

Hållplats Zagreb

Jag är förgänglighetens mobila vittne.      Jag ser människotiden som imma på en glasruta.      Bilden  av  ditt  ansikte  visar  sig  då  och  då  för  mig,  oftast  avspeglas  det  i  kupéfönstret och då är det som om jag återigen ser ditt ansiktsuttryck när du dricker  whisky, den där cyniska masochismen hos någon som har missat sista tåget och inte  längre har bråttom någonstans eller bryr sig om någonting överhuvudtaget. Som om  vi  satt  på  haket  igen  och  hade  all  tid  i  världen  till  vårt  förfogande.  Som  om  jag  återigen sa till dig:      ”Käre  Nino,  det  är  bättre  att  vara  Goya  eller  Beethoven  en  dag  än  den  bästa  konsthistorikern     under    tre   liv.  Hela   den    sorten,   professorer     och   teoretiker,  vetenskapsmän och forskare, hur sofistikerade de än må vara, liknar voyeurer som i  smyg  betraktar  älskande  under  en  häftig  älskog  och  avundas  dem  så  som  en  astmatisk hästkrake avundas en avelshingst. Skillnaden mellan att skriva kritik och  ägna sig åt konst är som skillnaden mellan onani och sex. I båda fallen upplever man  klimax, men vägen dit är väsentligt annorlunda. Onani är tolkningen av sex. Om man  har  lyckats  tolka  något  betyder  det  inte  att  man  har  erfarit  det,  och  om  man  har  upplevt det kommer man inte att vilja byta ens den värsta erfarenheten mot den mest  briljanta tolkningen.”      Det  är  som  om  du  tar  glaset  och  för  det  mot  munnen,  men  utan  att  dricka.  Du  ställer tillbaka det på bordet. Som om jag hade gjort dig lite irriterad. Du säger:      ”Jag håller med om att förhållandet mellan konstnären och hans verk är helt likt  förhållandet mellan två älskare. Helt, utom på en punkt: i konsten är allt offentligt och  allt syns. Vi begriper om det handlar om passionerad kärlek, en kristallisering av de  djupaste  och  innersta  känslorna,  eller  om  det  kanske  är  frågan  om  mogen  och  rutinmässig kärlek, ett resultat av ren nöd och impuls eller möjligen vana, som hos  människor som har varit gifta länge. Det är omöjligt att dölja om det i själva verket  handlar om en beräknande akt som är en följd av ett mycket konkret egenintresse,  eller  om  det  rör  sig  om  något  tafatt,  klumpigt  men  ändå  charmigt,  som  när  två  ungdomar gör det i en trappuppgång. Man ser om det handlar om frivillig kärlek eller  om det kanske är frågan om en våldtäkt.”      Jag tiger och dricker min drink. I dag är det Rubins konjak –  till skillnad från dig  som bara dricker whisky är jag inte konsekvent utan dricker allt jag kommer åt. Jag  tiger därför att jag inte har något att lägga till eller ta bort från dessa dina ord som du  uttalade en depressiv eftermiddag på Hvar. Varken då eller nu.

 

Men,  livet  är  en  anpassningsprocess  till  omständigheter  där  människan  verkar  göra upp planer bara för att inte genomföra dem och fatta beslut bara för att ändra  dem.            Ögonen kliade av sömnbrist och morgonsolens tjocka strålar. Jag drev omkring  på Zagrebs torra gator hösten 1990. Jag var pank, bakfull, och ansträngde ihjäl mig  för att komma på namnet på den kvinna, vacker och kylig som en karyatid, som jag  hade tillbringat natten med, som om det vore jag vet inte hur viktigt. Det var då jag för  första gången önskade att jag fick prata med dig, eller åtminstone skriva till dig om  saker som hände mig, och jag visste att jag skulle höra av mig till dig om jag hittade  ett sätt att göra det.      Dagen innan hade jag förlorat jobbet på Studion för tecknad film på grund av den  oregelbundna närvaron på arbetsplatsen orsakad av alkoholism, för att högarna på  mitt bord med oavslutat material ständigt växte, för att städerskorna hade hittat en  drös med vodkaflaskor i lådorna i samma bord, samt för att jag hade vägrat gå på en  kvällskurs i data som var obligatorisk för alla animatörer. Jag har aldrig gillat datorer,  och  jag  tycker  fortfarande  inte  om  dem,  eftersom  de  förbannade  apparaterna  hela  tiden  påminner  mig  om  mina  fysiska  och  intellektuella  begränsningar,  som  om  jag  inte skulle vara medveten om dem ändå.      Droppen som fick chefens tålamod att rinna över var ett klagomål från Magda, en  färgläggare  som  jag  av  ren  leda  försökte  flirta  med  trots  att  jag  var  halvblind  av  bakfyllan, så det enda jag lyckades göra var att förstöra hennes arbetsdag.      ”Ursäkta, men är ni medveten om era dimensioner?” sa den förtvivlade Magda när  jag i stil med en bulldozer av östtysk produktion välte ner en hel rad nymålade, långa  celluloidfolier som låg prydligt upplagda på trähyllorna vid hennes skrivbord. Sålunda  smetades all den akrylfärg ut som hon hela förmiddagen tålmodigt hade lagt på med  tunn pensel innanför konturerna på teckningar som  dragits med smala linjer i tusch  och som föreställde en brandgul björn med små vingar i olika stadier av rörelse. Hela  hennes dagsbeting gick alltså käpprakt åt helvete på grund av en stor, bosnisk vilde  som inte ens kunde gå. Magda brast i gråt, vad skulle hon annars göra, och rusade  uppför trappan i riktning mot chefens kontor.      En   kvart   senare   kallade   chefen   in   mig   på   samtal.   När   han   räckte   över  uppsägningen  tittade  han  inte  på  mig  utan  ut  genom  fönstret,  i  riktning  mot  restaurang Balthazar där alla de berömda mästarna i Zagrebskolan för tecknad film  brukade sitta, som om han med detta ville låta förstå hur ledsen han var över att jag  aldrig skulle bli en av dem. Varken jag eller han sa ett enda ord, han betalade mig  den resterande lönen, och jag nickade bara och gick till mitt rum för att samla ihop mina pinaler, varpå jag för alltid lämnade byggnaden på Nova Ves 18. Vad kunde jag  säga? Hur skulle jag förklara?

Bara  två  månader  tidigare  hade  jag  träffat  chefen  första  gången.  Jag  tyckte  att  han såg ut som en karaktär ur en animerad film, han liknade en övermogen morot  som  man  hade  satt  på  ett  par  tjocka  svarta  glasögon  och  placerat  i  en  fåtölj.  Till  Zagreb hade jag tagit med mig mina små figurer av sedan länge hårdnad plastellina,  minnena  från  mina  avbrutna  projekt  som  ingen  i  Sarajevo  hade  visat  ett  uns  av  förståelse   för.   Det   som   jag   hade   sett   som   idéer   för   mina   medinvånare   var  fyllenonsens, det som jag hade kallat konst för min omgivning var fånerier, tidsspillan  och  ett  slugt  sätt  att  undvika  att  utföra  något  ordentligt  arbete.  Men  chefen  var  överlycklig över att få anställa mig efter att ha sett mina sextonmillimetare med de  animationer som jag i flera år hade gjort för Sarajevos television, och särskilt när jag  sa  att  jag  inte  bara  visste  allt  om  klassisk  teknik  och  kollageteknik,  utan  att  min  specialitet var modellering och förflyttning av figurer i lera och plastellina, och att jag  kunde lite engelska, så de skulle inte behöva översätta de manus och anvisningar  som kom från Kanada. Han berättade nämligen  att Studion just höll på med en stor  samproduktion  med  kanadensarna,  serien  De  små  flygande  björnarna,  så  om  jag  ville kunde jag hoppa in och jobba direkt, vilket skulle bli min provanställning. Jag satt  i  några  dagar,  ibland  nykter  men  oftare  på  lyran,  och  animerade  små  björnar.  Det  verkar som om allt det där ändå blev bra, för chefen kallade in mig på sitt kontor igen  och sa att han tyckte väldigt mycket om mina så kallade ”pencil tests” och att mina  små  björnar  flög  precis  som  de  skulle.  Till  slut  lade  han  fram  ett  anställningsavtal  framför näsan på mig  …      Chefen tittade stup i kvarten in på mitt rum och pratade om alla stora planer han  hade för mig. Zagrebskolans nya skapare, som hade kommit från Sarajevo med hela  traditionen  av  urhasplade  vitsar  om  Mujo  och  Suljo  i  sitt  mentala  och  intellektuella  bagage  och  som  skulle  göra  filmer  i  plastellinateknik  som  ingen  i  denna  berömda  studio någonsin hade vågat sig på. Det verkade som om han menade allvar med allt  han sa, så jag hade inte hjärta att säga att jag bara var i Zagreb på genomresa. Jag  förteg att jag hade tappat lusten att hålla en penna i handen, så som en misslyckad  författare i förtvivlan till och med slutar läsa, och att hela mitt liv kändes som en på  förhand uppgjord match, en match som man omöjligt kan vinna eftersom domaren  hela tiden blåser icke-existerande straffar mot en och ogiltigförklarar alla mål man gör  på grund av en påhittad offside. I själva verket står man offside var man än befinner  sig  på  planen,  varje  framgång  är  förbjuden  och  ogiltigförklarad  redan  från  början.  Som en åsna med saxofon som folk hela tiden piskar och skriker på:      ”Ditt jobb är inte att spela, utan att bära vatten.”

Jag förlorade min match långt innan domaren, vem han än var, blåste av, och här  skulle ingenting ha förändrats vare sig i Zagreb eller på någon annan plats på den  här  lilla  knöliga  planeten.  Jag  sa  ingenting  till  chefen  om  mina  enorma  mödor  att  försöka fjättra och hålla tillbaka skriket i halsen, häftigt och kraftfullt som hos en just  kastrerad buffel, för om jag skrek skulle jag blåsa bort halva byggnaden. Och jag sa  inte det viktigaste. Att jag inte brydde mig. När man vet lika mycket som jag om det  oundvikligas bestämda marsch som kallas tid, då bryr man sig inte. Till och med om  man är på den andra sidan och är ödets gunstling ändrar det ingenting. Jag visste  hur det snart skulle bli, så hur skulle jag kunna bry mig om små flygande björnar, om  chefens  orealistiska  planer  för  mig  och  om  någonting  annat  än  att  hälla  i  mig  en  flaska vodka och sedan möjligen locka in någon kvinna på mitt rum. Och om jag alls  hade  någon  ambition  så  var  det  att  bli  professionell  lodare  (Kan  man  vara  lodare  professionellt?).      Jag vande mig snabbt vid Zagreb. Bakom varje hörn dyker det upp en tvillingsylta  till vårt Hvar, och gänget här bälgar i sig lika mycket som i Sarajevo, om inte mer. Jag  umgicks  med  Dragic,  Grgic,  Bordo  och  andra  stora  karikatyrister,  som  redan  i  ungdomen hade insett att om man ville att den humoristiska teckningskonsten skulle  överleva måste den flyttas över till teveskärmen i stället för att ruttna bort och vittra  sönder i gamla tidningssamlingar. Grgic, som hade stannat till som hastigast i Zagreb  på grund några privata angelägenheter, föreslog att jag skulle följa med honom till  Kanada  där  han  hade  bott  i  många  år.  Han  försökte  övertyga  mig  om  att  jag  där  skulle kunna göra underverk med plastellinan, som verkligen var på modet i deras  studio. Det var nästan så att jag hörsammade honom …      Vi drack på syltorna i Övre staden i Zagreb och vi tragglade  om film, tecknad och  otecknad,  om  böcker  och  tavlor,  om  karikatyrer  och  serier,  vi  jämförde  vodka  med  whisky, Laskiöl med Niksicöl, Zeljeznicar med Dinamo. Det vanligaste temat för våra  samtal var dock den där subtila konsten som handlar om att hitta balansen mellan  den tid man tillbringar vid skrivbordet respektive krogbordet. Det var vårt yrkes ”sine  qua non”; man kunde varken vara utan jobb eller utan krog, och ingen av de två fick  ha övertaget över den andra. Många var de som kuggades på det provet – jag, till  exempel. Ett par gånger fick vi sällskap av Arsen Dedic, som gjorde musiken till De  små flygande björnarna, och som om han visste lite mer om mig än de andra sjöng  han en gång ”Dit, dit jag reser  …” i mitt öra. Skaparen av den förunderliga visuella  magin Satiemanija, Zdenko Gasparovic, hjälpte mig en eftermiddag att få ordning på  en scen där två små björnar fäktades. Han tog en penna och poserade för mig i flera  timmar  genom  att  inta  de  mest  typiska  fäktningsposerna  och  säga  hur  många  teckningar jag måste göra för var och en av dem, och jag skissade och antecknade  med en lärlings flit och entusiasm. Under tiden berättade vi roliga historier och dracken utmärkt rysk vodka som han hade köpt i Los Angeles.

När vodkan hade mjukat  upp  mig  lite  vågade  jag  visa  honom  skokartongen  som  var  fullproppad  med  små  plastellinafigurer  som  skulle  ha  blivit  karaktärerna  i  min  tilltänkta  film  En  kväll  på  Hvar.  Jag  berättade  att  jag  i  flera  dagar  i  hemlighet  hade  tagit  med  mig  en  liten  journalistmagnetofon av märket Nagra och spelat  in ljuden, rösterna och stämningen  på  Hvar.  Mot  denna  ljudbakgrund  hade  jag  tänkt  animera  plastellinakarikatyrer  av  suputerna  på  Hvar  en  kväll  när  de  fick  sällskap  av  mina  plastellinaversioner  av  Sokrates,  Aristoteles,  Nietzsche,  Spinoza,  Hegel  och  Schopenhauer.  Filosoferna  hade  kommit  till  Hvar  för  ett  glas  brännvin  och  anslöt  sig  till  de  andra  suputernas  dispyt om huruvida människan verkligen hade varit på månen eller om allt bara var  ett  filmtrick  som  Walt  Disney  hade  hittat  på.  Vartenda  ord  var  givetvis  autentiskt,  inspelat  på  magnetofonbandet  den  där  kvällen  då  Savo  Kommunist  och  Tugomir  Borgaren, du minns, inledde en diskussion på det temat, och snart var hela krogen  indragen i den. Gasparovic tog fram en hög med teckningar ur en låda och sa att han  också hade jobbat på ett nästan identiskt projekt som skulle heta Nattliga bilder. Han  hade  också  fångat  upp  ljud  på  syltorna  i  Zagrebs  förorter  med  en  Nagra,  och  den  enda skillnaden jämfört med min tanke var att hans idé var mycket mörkare, liksom  att han förblev trogen sin teknik med pastellfärgsteckningar på akvarellpapper.      ”Jobba på bara, utan brådska. Eftersom jag har gett upp behöver du inte oroa dig  för att jag ska bli klar före dig”, sa jag.      ”Ingen kommer att bli klar med något, för snart kommer vi allihop att gå åt varsitt  håll”,  sa  han  och  viftade  avvärjande  med  handen,  och  kastade  ner  högen  med  teckningar igen som en gammal rock.      ”Hur vet du det?”      ”Jag bara vet det. Precis som du vet det.”      Gasparovic   åkte   inom   kort   tillbaka   till   Hollywood   där   han   fortsatte   göra  amerikanska tecknade serier, Grgic återvände till Kanada och dog strax därpå, och  Dragic for till Tyskland.      Och  jag  …?  Jag  ville  börja  spela  på  Adils  flöjt  igen,  fast  besluten  att  den  här  gången åka långt bort, försvinna på riktigt, och definitivt inte bli kvar här.

Första gången blev resultatet mer än blygsamt: jag hade inte tagit mig längre än  till Zagreb och knappt mer än en liten tidstugga från startdatumet, för jag var osäker  på mig själv och spelade bara lite grand. Jag spelade ungefär  lika räddhågset och  obeslutsamt som någon som är på väg att begå självmord men ändå gör allt för att  bli  avslöjad  och  räddad.  Jag  tänkte  att  om  jag  åker  för  långt  bort  kommer  jag  inte  längre  att  ha  något  yrke,  ty  där,  någonstans  långt  borta,  kommer  den  klassiska  animationen om några år helt enkelt inte att existera längre; redan under min tid hade detta hantverk sakta börjat dö ut. Jag undrade vad det då skulle bli av mig och vem  jag skulle vara om jag inte hade något arbete; hur skulle jag till exempel betala för  min alkohol? Och om jag åkte för långt bort i framtiden, skulle folk där fortfarande ha  språk och alfabet eller skulle de kommunicera sinsemellan på ett för mig helt obekant  och obegripligt sätt, ett som jag inte skulle vara i stånd att lära mig? Du vet, när man  lever  ett  normalt  liv  funderar  man  inte  på  att  språk  föds  och  dör  precis  som  människor  och  att  mellanmänsklig  kommunikation  därför  bara  är  möjlig  inom  korta  tidsperioder. Nietzsche kunde inte skriva till Aristoteles så här som jag skriver till dig,  det fanns inget gemensamt språk under deras två tider. Men sedan var det också  den  där  blandningen  av  konstiga  känslor  som  oväntat  dök  upp  –  starkare  än  någonsin förr kände jag en kärlek till den tid jag levde i och till det land jag var född i.      Redan innan jag överhuvudtaget påbörjade min resa kände jag en hemlängtan i  form av en smärta som gjorde att jag fick kramp i varenda muskel, att märgen i min  ryggrad stelnade och att svetten, tjock som kåda, flödade över pannan och bröstet.  Som aldrig förr kände jag tillhörighet och tillgivenhet till människoarten, och det fanns  ingenting som garanterade att jag i de täta och djupa dimmorna som låg framför mig  där borta skulle förbli en människa. Och slutligen det mest banala: jag var rädd.      Jag var så in i helsike rädd …      Det var alltså alla dessa tvivel och farhågor som gjorde att jag hoppade en sådan  liten bit in i framtiden, och så nära Sarajevo. I Zagreb såg allt normalt och vardagligt  ut, förutom att jag var där. Jag rusade till en kiosk och köpte  Vjesnik för att se vilken  dag det var. Jag var bara tre månader in i framtiden, och med tanke på att ett hopp i  tiden vanligtvis motsvarar ett hopp i rummet dök jag upp på Zagrebs järnvägsstation.      Den ena halvan av mig, den modigare och mer nyfikna, ville bita ihop och genast  åka vidare. Den andra halvan, som jag smickrar med att säga att den är mer rationell  fastän den egentligen bara är räddhågsen, övertygade mig om att stanna upp för en  stund  och  tänka  över  det  hela  –  framtiden  skulle  ändå  inte  springa  iväg.  Jag  bestämde mig för att stanna kvar tillfälligt och leta efter ett jobb.      Jag  hittade  snabbt  ett  på  Zagreb  film,  och  som  jag  sa  förlorade  jag  det  ännu  snabbare …      Arbetslös  och  ensam  gick  jag  uppför  Zrinjevac  som  om  jag  hade  bråttom  någonstans,  tog  mig  upp  till  Sljeme  mitt  under  ett  skyfall,  blev  genomsur  och  andades in doften av våt jord, tände den ena cigaretten efter den andra, låtsades titta  i skyltfönstren på boklådorna i Ilica och betedde mig som om jag hade något viktigt  ärende, bara för att dra ut på och skjuta upp det oundvikliga, för jag visste att jag förr  eller senare måste vidare. Jag försökte låta bli att tänka på Unas varningsord, men  de flödade fram ur mitt minne av sig själva och reciterades oavbrutet i mitt huvud:  ”Gränser ligger bara där människan finns.

Du kommer att nå gränsen för förståelseoch  sedan  stega  vidare,  du  kommer  att  ta  dig  bortom  horisontens  linje,  där  det  ologiska blir logik, det onormala normalt och galenskapen förstånd. Du kommer att  resa på en väg som ligger mellan vinden och vattnet  … Och ändå finns det ingen  garanti för att du kommer att nå fram dit du har föresatt dig.”      Till  slut  löste  sig  mina  dilemman  av  sig  själva  tack  vare  ett  beprövat  medel,  samma   medel   som   i   hela   världshistorien   har   påverkat   fattandet   av   de   mest  revolutionära besluten: pengabrist och misär. Jag satte snabbt sprätt på det lilla jag  hade tjänat på Zagreb film och hamnade bokstavligen i en situation där jag måste  tigga om en bit bröd och en öl. Visst, jag kunde ha vunnit lite tid och förlängt min  egen obeslutsamhet genom att låna lite pengar av mina animatörskollegor, men till  slut skulle jag ändå stå inför tre möjligheter, av vilka jag var tvungen att välja en. Den  första varianten var att stanna kvar i Zagreb, vilket innebar att böja på svansen och  be studiochefen att ta tillbaka mig, den andra var att åka tillbaka till Bosnien, för att  sedan i Sarajevo eller kanske Zepa invänta den framryckande kataklysmen och så  fick det bli som det blev, den tredje möjligheten var att fortsätta dit jag från början  hade  tänkt,  efter  Una.  I  detsamma  gick  det  upp  för  mig  att  det  i  själva  verket  inte  fanns  något  dilemma  här,  och  med  ens  tog  jag  helt  lugnt  och  kallblodigt,  som  om  någon animerade mina kroppsrörelser, upp flöjten och började spela av alla krafter:  Jag  såg  Zagrebs  takåsar,  jag  såg  havet  och  måsar,  professor  Balthazar  som  lyfte  upp  hatten  till  hälsning,  jag  såg  ett  blått  öga  och  en  flamma  rött  hår,  och  överallt  dimslingor som for förbi i olika riktningar.      Tio år gick som om jag hade sett världen i min privata ”time lapse”-film, och sedan  stannade allting plötsligt upp och återgick till de normala 24 bilderna i sekunden. I  början  var  jag  trettio  år  gammal,  och  sedan  störtade  jag  rakt  in  i  mitt  fyrtionde.  Däremellan fanns bara en dimma där tåg som aldrig stannar for förbi.      I Göteborg blåste en vind som fick folks hjärnor att rinna ut genom öronen. Jag  höll mig fast i ett järnräcke när jag gick för att inte flyga iväg. Och vartenda steg jag  tar sedan dess är osäkert, jag famlar alltid med händerna i luften på jakt efter någon  stödjepunkt, men fingrarna krampar hela tiden och greppar tomheten. Tårar lika heta  som kokande olja stekte mina kinder. Jag var ett vedträ som rykte och pyrde i den  skandinaviska kylan, och långsamt släcktes av den eviga nordanvindens kastbyar.

(Mustafa, Göteborg, november 2005)