Time Lapse

En ung poet för första gången i Sarajevo och en Nada[*] som inte längre finns

Så fort Tahir klev ut genom dörren från järnvägsstationen i Bistrik började luften dofta av ömsom akacior, ömsom syrenblommor. Tahir drog ett djupt andetag och fyllde lungor och ögon med Sarajevo. Och sedan skulle åren gå efter den här första morgonen då Tahir tog sitt första steg i staden, och han skulle komma hit många fler gånger, och han skulle få se Sarajevo förgråtet, och lerigt, och höljt i tjock dimma, och med blodiga gator, och med sotsvarta, nedbrända hus och moskéer, men ända fram till hans sista andetag skulle till och med själva ordet S-a-r-a-j-e-v-o bränna i hans näsborrar när han tänkte på den ljuvliga doften av blommande syrenbuskar och utblommade akacieträd.

Nere i centrum står en orolig folkmassa runt tidningskiosken. Säljaren basunerar ut dagens stora nyhet, »Majrevolution i Belgrad«, som tidningarna redan har kallat »århundradets sensation«, trots att tiden nätt och jämnt har knaprat i sig tre år av detta det tjugonde århundradet och ingen vet vad som väntar världen under de återstående nittiosju. Nyheten, som får tidningarna att ta slut snabbare än varm burek, är att den serbiske kungen Aleksandar Obrenović och hans fru Draga Mašin har blivit mördade mitt i slottet, i sängen, så att säga, men Tahir bryr sig inte om det. Han har haft annat i tankarna ända sedan han fick brevet från Safvet-beg Bašagić som han nu kramar i fickan så som man kramar amuletter mot förbannelser och otur. Och inte nog med att han har brevet i fickan, utan han tar till och med upp det då och då och läser det för hundrade gången för att än en gång försäkra sig om att det inte är en dröm.

Klocktornet Sahat-kula påminner Tahir om att han ska ta upp klockan ur fickan, det enda han ärvde efter sin slösaktiga suput till farfar. Klockan – som en gång i tiden hade en silverkedja, men även den hade farfadern supit eller spelat bort, liksom så mycket annat – visar kvart över tio, vilket betyder att han har en hel timme och tre kvart kvar till mötet på Nadas redaktion. Han vill inte komma för sent men inte för tidigt heller, utan dyka upp på exakt utsatt tid. Han har inga problem att slå ihjäl tiden med att promenera, insupa doften från de nyspolade kullerstenarna, lyssna på stadens ljud och suga i sig alla Baščaršijas vyer. Han njuter av allt han andas in, hör och ser. Han är lika uppspelt som om han hade tillbringat det senaste året på botten av en torr brunn och just kommit upp, så allt känns förunderligt.

Han har inte ätit något än i dag, så han går in på en bakgata och köper en nybakad brödkaka. I Pljevlja kallade man honom obrödig för att han jämt höll på att läsa och skriva, vilket betydde arbetsskygg och dagdrivare, någon som försnillar Guds tid genom att sitta och hänga över böcker dagarna i ända i stället för att tjäna ihop till sin och familjens brödföda.

»Nu så, nu ska jag snart bli brödig. Jag ska undfägna mig med världens godaste bröd«, retas han med sina Pljevljabor, som om de kunde höra honom.

Det var mycket folk utanför bageriet. Män i basker eller fezturban, några i hatt, andra barhuvade, kvinnor med huvudet insvept i brokiga huvuddukar eller svarta sjaletter, andra i slöja. Alla pratar i munnen på varandra om det olycksaliga serbiska kungaparet, ända tills en nykomling med bandage och kryckor fångar deras uppmärksamhet. Massan tystnar och alla blickar riktas mot honom. Trots att hans ögon är det enda som syns genom bandaget känner alla genast igen honom.

»Vad har hänt, Kokan?«

»Jag har blivit misshandlad.«

»Varför då?«

»De ville ha pengar.«

»Men varför gav du dem inte pengar då, så hade du sluppit stryk?«

»Jag hade inga.«

»Men varför sa du inte att du inte hade några?«

»Det gjorde jag, men de trodde mig inte.«

Alla skrattar. Först tycker även Tahir att det är roligt, men skrattet fastnar på något sätt i halsen och det börjar snurra i huvudet. Tycker vi bara att det är roligt med andras olycka? Står även denne Tahir här och skrattar åt de eländiga och lytta? Kan vi inte skratta utan att samtidigt vara hånfulla? Elakhet borde inte få vara en källa till skratt, utan bara människans enfald och det att hon så beredvilligt faller in i enfalden. Är inte andra folks humor i första hand till för att förnedra makthavarna, medan det hos oss är ett sätt att kränka oss själva och människorna omkring oss? Vore det inte både anständigt och skönare för allas samveten om var och en gick fram och hjälpte den här stackaren Kokan på något sätt? Och vore det inte, om man bara använder minsta lilla förstånd och tänker efter lite, mer normalt och mänskligt att tycka synd om honom och fundera över hur man skulle kunna hjälpa honom och underlätta för honom, söka rättvisa hos myndigheterna så att förövarna som har gjort det här mot honom grips och straffas? Men allt sådant kräver tid och möda och är därför besvärligt. Det är mycket enklare att skratta. Är vi verkligen så omänskliga, eller är vi bara helt vanliga räddhågsna ynkryggar som gömmer oss bakom skrattet för att slippa ta ansvar?

Om han vågar och får tillfälle ska han fråga herr Safvet om saken.

 

Brödtuggan har blivit till en klump i Tahirs mun. Han har glömt att tugga klart och svälja den för alla bekymrade tankar som kom över honom utanför bageriet när massan skrattade så hånfullt. Till och med doften från de utblommade akaciorna försvann för en stund, men den kom tillbaka igen när Tahir stoppade ner handen i fickan och kände på brevet. Han fortsätter neråt, över Ćumurijagatan, rakryggad och med fast blick, som om han ville göra ett så gott intryck som möjligt på de förbipasserande, som inte tycks ha något annat för sig än att titta på honom och skärskåda honom.

Han stannar upp och läser brevet en gång till, trots att han sedan länge kan det utantill:

Bravo unge man,

Jag gläder mig åt Er utomordentliga talang. Jag har läst diktsamlingen Ni tillställde mig från första strofen till den sista. Jag är ytterligt förtjust i varenda en av dikterna, ty det föreligger ett utsökt gehör i Er skaldekonst och Ni har ett förfaret formspråk. Intet spår av medeltidsmelankoli, balkansk förmätenhet, aggressivitet eller påstridighet, ingen orientalisk bitterhet eller vår bosniska gråtmildhet. Ni slog ofördröjligen in på en modern väg, en väg som står under direkt påverkan från Europas stora, Baudelaire, Heine, Verlaine … Ert språk är bildrikt, närapå onomatopoetiskt, man ser det Ni har skrivit framför sig som tittade man på en tavla. Ändock är Ni elegant i Era ordalag, Ni har ett otvunget språk, ni fångar vårt språks filosofiska djup och folkloristiska färgrikedom, och våra talesätt och ordstäv är Er icke främmande.

Och detta har Ni knåpat ihop i Pljevlja, som man här i Sarajevo, även det en provinsiell stad, upplever som en gudsförgäten avkrok!

En vacker början, må jag säga, och nu är det är Er plikt att fortsätta ännu ståtligare på den vägen.

Jag samtalar gärna med Er och kommer tvivelsutan att publicera Era verser i Nada. Här följer några datum då Ni skulle kunna komma, så bekräfta bara brevledes vilket som passar Er bäst och jag skall med all säkerhet sitta här och vänta på Er.

Jag ser fram emot vårt förestående hjärtliga möte, och till dess många hälsningar från

R. Beg Safvet Mirza Bašagić

 

Tahir hade helst velat välja det tidigaste av de föreslagna datumen och gett sig iväg omedelbart, men han lade band på sig för att inte framstå som för påflugen och otålig och bestämde sig för det tredje alternativet. Nämligen i dag, den 12 juni. Han gav sig av dagen innan, först med häst och vagn till Prijepolje och därifrån med nattåget till Sarajevo. Han fick inte en blund i ögonen, dels på grund av upphetsningen inför morgondagens möte, dels på grund av att medresenärerna snarkade och kupén var fullpackad med människor och bagage. Mest irriterad blev han på en gänglig åldring i skogvaktaruniform som satt bredvid honom och snörvlade hela tiden, för han var rädd att han skulle bli smittad, och det var det sista han behövde. Tänk om han blev förkyld precis nu och skulle bli tvungen att träffa Safvet-beg nästa dag alldeles snorig och tårögd!

När han steg av tåget hade han ont i vartenda ben och varenda muskel i kroppen efter att ha suttit och skakat så länge i den obekväma ställningen, så tankarna var tröga av sömnlöshet. Men allt det var som bortblåst så fort han kände doften av syrener.

Och nu står han utanför Nationalmuseets tillbyggnad där Nadas redaktion är inrymd. Hur ska han tygla sitt hjärta så att det inte slår på det här sättet utan blir mindre och sätter sig på plats igen och låter honom andas och prata normalt? Kan man tänka sig någon större iver än den som en ung poet känner som för första gången står utanför porten till redaktionen för en litteraturtidskrift? Det kanske man kan, men i detta ögonblick förstår inte Tahir vad det skulle kunna vara.

 

Tahir hade tagit sig till Marijin dvor med spårvagn, ett mirakel som han tidigare bara hade läst om i Nada.

Den elektriska spårvägen i Sarajevo är 5,1 km lång. Elektriciteten som driver den strömmar från en tjock kabel i det centrala elverket. Elverket i Sarajevo är avpassat för att producera ljus till 4 500 glödlampor. Varje glödlampa ger samma ljusstyrka som 16 normala vaxljus. Förutom till glödlampor produceras även kraft till 30 båglampor, var och en som 1 000 normala vaxljus. När man har infört elektriska lyktor på alla gator kommer det i hela staden att finnas 567 glödlampor à 16 vaxljus, 223 à 32 vaxljus, samt 22 båglampor på Apels kaj, 4 utmed nya Skenderijabron, 2 på järnvägsstationen och dessutom 4 à 1 400 ljus utanför regeringspalatset.

Tahir hade knappt förstått hälften när han läste artikeln hemma i Pljevlja, så det var först för en stund sedan som de där orden klarnade och blev begripliga, när han klev in i det sällsamma fordonet som ljudlöst gled fram på spåren som kändes som om de ledde rakt mot en spännande framtid. Spårvagnens lätta knyck när den närmade sig hållplatsen Marijin dvor väckte Tahir ur hans tankar på kommande tider.

 

Herr Bašagić, som bara är trettiotre år gammal men redan har en doktorstitel från Wien och talar sex språk, ser ut precis som Tahir hade föreställt sig honom. Det är först när man ser hans ansikte på nära håll som man förstår hur ung han egentligen är, ty allt annat – den oklanderligt knäppta och strukna mörkblå kostymen med väst, den mörklila slipsen och silverklockan med kedja, hållningen, rörelserna och auktoriteten, av det slaget som man får med sig från födseln – är som hos en förnäm femtioåring. Det sägs att det mest utmärkande för Safvet-begs karaktär är att han alltid har lite mynt i fickan, för att kunna köpa tidningen eller om han stöter på någon tiggare.

»Så vad händer i Pljevlja, Tahir?«

Det var något i Safvet-begs röst som skrämde Tahir. Han hade väntat sig vad som helst utom detta sorgsna lugn med vilket han tog emot honom och hälsade honom välkommen.

»Lite av varje och inte för mycket av något.«

»Det är bra när det finns lite av varje av saker och ting. I vårt land föds människan i fattigdom, enfald och träldom. Här måste man först se vad man ska leva av innan man kan tänka på allt det andra. Och medan man stretar på för att ta sig ur fattigdomen och eländet fortgår livet utan att man lyckas åstadkomma någonting ordentligt, för att inte tala om att läsa något på allvar. Det är därför som vi genom historien har haft så få boklärda. Men vi på Nada har visat att det beror på omständigheterna, för så fort villkoren ändras bara lite grand visar det sig att vårt folk inte alls har så mycket emot att läsa, och banne mig inte heller att skriva. Det går inte en dag utan att det dimper ner några skriverier på redaktionen. Det finns de som hånar detta och menar att det inte finns någon som vill vara läsare. Alla vill vara författare. Men jag för min del menar att det är bra att folk skriver. Trots ett överflöd av agnar kan man ändå hitta en hel del friskt vete, som till exempel din diktsamling.«

 

Tahir njuter av Safvet-begs smickrande ord, men tonen i hans röst gör honom rädd. Tahir känner hur han ofrivilligt rynkar pannan och svettas. Det som gör honom förbryllad är att han kan utläsa en blandning av sorg och missmod i Safvet-begs ögon, som om han egentligen inte är glad över att den unge poeten från Pljevlja har kommit hit, vilket ju är raka motsatsen till tonen och innehållet i det brev som nu på något sätt har börjat kallna i Tahirs ficka.

Utan att Tahir själv vet varför, men antagligen för att försöka ta sig ur den obekväma situationen, berättar han om morgonens upplevelse utanför bageriet.

»Tänk vad snabba vi är att bära hand på varandra, håna folk omkring oss, särskilt dem som är svagare än vi …«, börjar Safvet-beg som om han pratade för sig själv, och först nu tittar han Tahir djupt i ögonen och fortsätter: »Du förstår, Tahir, allt finns i språket. När vi skrattar riktigt gott beskriver vi det som att skratta från öra till öra. Men även när någon skär halsen av en människa säger man samma sak – han skar halsen av honom från öra till öra. Man kan skratta och man kan bli mördad på samma sätt. Hos oss ligger de två sakerna väldigt nära varandra.«

Safvet-beg viftar avvärjande med handen och rycker på axlarna som om han ville säga att han tycker att det är synd att saker och ting är som de är men att det inte går att göra någonting åt det. Han rotar bland papperen på skrivbordet.

»Nåväl, Tahir, vi kanske ska gå över till anledningen till att du är här: dina dikter. En skald är den som vill samla hela himlen i ena handen, som det heter i folkmun, och du har minsann sträckt upp handen högt och redan fångat en bit av himlen, så att säga. Du har tankar som gör att man blir rörd till tårar, men även tankar som lättar upp själen med ett friskt skratt, inte ett hånskratt. Som jag redan har skrivit till dig, Tahir, skulle vi gärna publicera dina dikter, men …«

Detta »men« träffar Tahir mellan ögonen som en kula. Det blir helt tyst, och hela redaktionen förvandlas till ett glödande pannrum. Tahir börjar svettas i värmen, munnen blir alldeles torr och den heta solstrålen som bryts genom fönsterglaset träffar honom i ögonen och får dem att tåras. Tahirs kropp är som varmt vax som är precis på gränsen till att smälta och rinna ut över golvet i det helvetesvarma rummet. Han blir räddad av att Safvet-beg äntligen bryter tystnaden:

»Då och då, Tahir, frågar sig lärda människor om en idé kan vara död. Visst kan den det … Ibland dör den så fort den föds, eller så dödar folk den så att den inte ska förvandlas till materia. Dessutom kan man krossa den skalle där idén föddes. Poetens ord vattnas ur, tynar bort och försvinner till slut om de inte trycks, det vill säga omvandlas till materia som går att mångfaldiga och göra tillgänglig för andra människor. Vi som har arbetat på Nada har under de här nio åren haft den stora lyckan att få se våra ord hitta ett tryggt hem. Men du, Tahir, har tyvärr inte samma tur, för Nada finns inte längre.«

Han reser sig och drar fram ett nummer av tidskriften ur en bunt på skrivbordet och ger det till Tahir tillsammans med en liten bok med jordfärgade pärmar.

»Du och denna den sista Nada har gått om varandra, du kom hit, och ditt exemplar har säkert redan fladdrat bort till Pljevlja. Men här får du ett till, och här har jag också en liten samling med mina dikter till dig. Ja, jag skrev inte allt det här till dig, jag tänkte att det var bättre att du kom hit så att vi fick lära känna varandra och jag fick ge dig lite uppmuntran …«

Han säger något mer, men Tahir lyssnar inte längre. Han har blivit helt yr av det som står på förstasidan:

Ärade läsare,

Med tanke på att antalet prenumeranter helt enkelt inte räcker, särskilt som det vid utgången av Nadas nionde år har konstaterats att den siffran inte heller kan öka i sådan utsträckning att det skulle förslå för en publikation som denna, har undertecknad redaktion beslutat att lägga ner tidskriften år 1903.

När vi nu meddelar läsarna detta känner vi att vi i första hand är skyldiga att överbringa vår mest innerliga tacksamhet till våra medarbetare och vänner för deras utmärkta understöd med penna och pensel, råd och välvilja, för att även vi här vid Trebevićbergets fot under hela nio år, tack vare ytterst lojala uppoffringar, har lyckats foga en stenskärva till vårt folks kulturella uppbyggelse.

Likaledes vill vi med hela vårt hjärta tacka alla redaktioner och utgivare för allt utbyte och alla vänskapliga möten, med en vädjan om att de godtar denna kungörelse om att vi nu upphör att distribuera vår tidskrift och andra publikationer.

Sarajevo i slutet av maj 1903.

Vartenda ord i detta budskap är som inristat i Tahirs kropp, som om han inte läste trycksvärtan på papperet utan bokstäverna och orden var blåmärken på hans kropp.

»Herr Safvet, kommer Nada att ges ut igen?«

»Vem vet. Det kanske den gör en vacker dag. Den som lever får se …«

 

 


[*] Ordet nada betyder hopp. Ö.a.