Karolina Lotmans två män

-Ett utdrag ur romanen-

 

Tiden efter middagen med Harald övergick i en lång väntan. Julen och nyåret passerade, liksom den högtid som de kristna har olika namn för och som där jag kommer ifrån kallas för serbiskt nyår, utan att någon hörde av sig till oss. Att låta oss vänta och oroas under de dagar som följde var förmodligen en taktik från polisens sida. För var dag som förflöt minskade jag på antalet smärtstillande piller, samtidigt som jag utökade mängden konsumerade glas vin – ett glas för var tionde meters förlängning av min dagliga promenad med Droppy. Var och en av dessa promenader tog jag som avgörande bevis på att min ryggrad återhämtat sig efter operationen och att såren läkt som de skulle.

 

Jag utförde träningsövningar som min sjukgymnast, en ung kvinna smal som en pinne och som jag hade kärleken till djur gemensam med, rekommenderade. Med de övningarna kände jag mig bättre och var till större nytta i köket, jag kunde byta sänglakan och rengöra Felix och Gretas bur, och jag återvände steg för steg till något som liknade form.

 

Särskilt stolt var jag när jag, tillsammans med Mirela, gick segerrik ur ett extremt komplicerat och farligt företag – att bada Garfield. Högen av päls på golvet, som nio neutrala observatörer av tio skulle ha klassificerat som ett uppstoppat djur av typen katt alternativt en gulaktig panda, förvandlades redan vid den första indikationen på ett möjligt bad till en sårad leopard, en kaktus med svans som våldsamt rosslade medan kroppen skakade i en försvarsposition med klorna hotfullt riktade mot mig. Även om han var uppretad och rasande för att jag tagit honom ur hans oändliga nirvana, var Garfield mån om att inte skada Mirela, så i slutet av badseansen, där han varit nedsänkt i ett kar fullt av väldoftande schampo, blev mina – och endast mina – händer lika såriga som om jag slagits med en flock grizzlybjörnar om en burk honung. Den listiga cynikern i kattgestalt skulle efter badet dessutom krypa runt Mirelas ben i ett uttryck av tacksamhet för att han var ren och väldoftande, trots att den klösta huden på mina händer vittnade om vad han egentligen tyckte om att bada.

 

”Vad söt han är”, brukade Mirela säga alltmedan hon knuffade proteinflingor indränkta i mjölk uppvärmd till rumstemperatur mot skojaren.

 

 

Imre och Marika besökte oss en kväll. De tog med sig en ungersk gryta med lite paprika och mycket kött, en gryta som vi åt för att visa hur hyggliga vi var trots att det var en svår synd mot vår vegetariska filosofi. Hela tiden påstod de två att de ”visste” att Mirela inte var skyldig, att hela historien med Karolina var ”skandalös” och att den fått ett förutsägbart slut. Medan vi svarade med artiga fraser, undrade Mirela och jag varför folk var så pigga på att besöka oss men så ovilliga att bjuda oss att besöka dem.

 

Till slut blev jag så trött på artigheterna och lika trött på att slösa bort tiden på tomt prat, att jag meddelade dem att Umberto Eco hade dött under tiden som jag läste hans – som det senare kom att visa sig – sista roman, Upplaga noll. Jag började beskriva alla mina läsningar av Ecos verk. Det började med hans kommentarer och tidningsartiklar och fortsatte med hans vetenskapliga essäer – jag hörde till exempel talas om termen ”semiotik” i en av hans essäer. Till slut blev jag bekant med hans litterära debut, romanen Rosens namn, en otroligt rationell och grundligt strukturerad berättelse. Den var precis så som man kunnat förvänta sig av en vetenskapsman som bestämt sig för att författa en roman.

 

Marika och Imre reste sig blixtsnabbt upp, som om deras stolar var kopplade med trefas ström samtidigt som en fortfarande levande men spöklik och tråkig författare och än tråkigare semiotiker stigit in i köket. De slängde ur sig några pliktskyldiga ursäkter – som att de hade mycket att stå i dagen därpå – och försvann sedan huvudstupa ut ur sin roll som publik till min urtråkiga litterära föreläsning.

 

Hade jag inte fått hjälp av den avlidne Umberto Eco, skulle jag ändå haft ett trumfkort i reserv – fotboll. Några dagar tidigare hade Juventus spelat mot Bayern i Turin. Som verktyg i mitt försök att köra mina besökare ut ur huset hade jag förberett en diskussion om domarens felaktiga avblåsningar samt Bayerns tränares mindre väl valda taktik, när den sjuttionde minutens 2-0-resultat tjugo minuter senare förvandlats till 2-2.

 

Olyckligtvis för dem kunde Marika och Imre inte längre räkna med min alltför givmilda gästfrihet och gemytlighet, för jag ville vara ensam med Mirela.

 

Under dessa väntans dagar talade vi om många ting. I början undvek vi dock ett visst ämne, som om vi haft en underförstådd överenskommelse om att inte nämna Simon. På kvällen tittade vi på nyheterna och åt något lätt. Nyheterna dominerades av krig huller om buller, särskilt det i Syrien där vi inte längre kunde urskilja vem som kämpade mot vem. Det enda som var högljutt och tydligt var bomberna, stora som bussar, som förvandlade sjukhus och skolor till kratrar samtidigt som mängden flyktingar som desperat försökte ta sig till platser utan exploderande bomber och svältande människor ökade exponentiellt. På samma sätt växte antalet fascister, trots den officiella historien och mediernas påståenden om att de ”inte existerade”, eftersom de hade besegrats 1945. De var snara till att sätta eld på flyktingläger och andra tillhåll där fattiga och andra icke önskvärda personer befann sig.

 

”Det ser ut som om hela världen har blivit galen”, sa Mirela efter att Marika och Imre gått, samtidigt som hon bytte mellan kanalerna på TV:n, en syssla som vanligtvis var mitt privilegium.

 

”Nej, det är det inte. Man kan inte bli galen om man redan är det. Galenskap är ett permanent tillstånd. Då och då händer det bara att världen nyktrar till för en kort stund”, sa jag med ett tonfall som fick henne att förstå att vad jag ville prata med henne om inte hade koppling till det politiska kaoset på den här planeten. Mirela tryckte återigen på knappen på fjärrkontrollen. Istället för bilder av kriget, visade TV-rutan debatten med de amerikanska presidentkandidaterna, vilka tävlade i åkallan av ett ännu större hat och ett ännu blodigare krig, i jakten på att få deras lobotomerade och blodtörstiga väljare att bära dem till makten.

 

På Mirelas ansiktsuttryck utläste jag att hon förstod hur upprörd jag var. Så slutligen bestämde hon sig för att beskriva detaljerna i Simons ihållande uppvaktning, vilken jag blivit underrättad om av polisen. Simon försökte få min fru till sex, hjälpt av något som liknande Mao Zedongs metod ”Låt tusen blommor blomma”. Detta talesätt syftade på hyllandet av värdet av mångfald och förändring, men här användes det också genom att missbruka hennes allmänna hälsotillstånd som ett argument för att övertala henne att gå till sängs med honom:

 

”Så länge livet varar gäller det att få ut så mycket som möjligt av det”, citerade Mirela honom.

 

”Och i detta ’så mycket som möjligt’ ingick hans håriga och stormagade uppenbarelse!” rasade jag.

 

”Men du har själv sagt att uppvaktning och raggning är ’en demokratisk rättighet’ så länge som inget våld eller tvång förekommer. En gång saltade jag hans mat två gånger, men han åt allt med god aptit och utan att ens ta en klunk vatten samtidigt som han prisade mina kulinariska färdigheter. Några dagar senare ringde han och föreslog en ny middag efter ett speciellt recept. Uthållighet är inte förbjudet. Du har ingen anledning att vara arg för att jag förbrukat min ’demokratiska rättighet’ att säga nej till honom.”

 

”Ingen? Men håll det hemligt för mig då!”

 

”Det var inte värt att nämna”, tänkte jag.

 

”Nu inser jag att jag hade fel. Kan jag på något sätt rätta till det?”

 

Jag påmindes om en av lektionerna i skolan, där det talades om Blaise Pascal och hans påstående att människan inte kan veta om Gud finns. Möjligheten att Gud finns skulle vara femtioprocentig, och möjligheten att han inte finns lika stor. Var och en kan tro på det ena eller det andra, men det är lättare att leva för dem som tror på Guds existens eftersom den kan förklara allt oförklarligt. Till skillnad från mina tidigare beslut i denna och andra frågor, bestämde jag mig denna gång för att tro på honom.

 

”Du kan!”, sa jag, och den här gången kysste jag henne. Nerifrån sin bekväma matta blängde Garfield på mig, med en blick full av svartsjuka.

 

 

Vid samma tid skedde Karolina Lotmans begravning, i ett ateistiskt kapell på stadens kyrkogård. Hela 19 dagar hade förflutit sedan mordet, och till slut hittade man en tid då man kunde begrava henne. I mitten av salen, som var full av bänkar med sörjande, stod den avlidnas kista som vi alla som kommit dit fick lägga en ros på. På väggen ovanför kistan fanns en stor bildskärm, där man först såg en bild på Karolina som troligen tagits när hon var student. För första gången efter Karolinas död återsåg vi Simon, som ödmjukt hälsade på alla och sedan satte sig på första raden intill Harald, den avlidnas föräldrar och hennes äldre syster. Jag kunde inte upptäcka något särskilt i hans gester och ansiktsuttryck när han hälsade på Mirela, men mannen som ville ligga med min fru undvek konsekvent att möta min blick.

 

Under det avslutande hyllningstalet rörde sig Karolinas verk på skärmen, som digitala bilder och animationer gjorda med en teknik som kallades för 3D CGI. Jag hade under en tid varit helt upptagen av de förvirrande bilderna, troligen för att jag visste så lite om denna teknologiska eras alla tredimensionella modeller, matematiska beräkningar, ”non-recorded moving image” och andra underverk, även om jag rent formellt var samtida med alltihop. Jag förvånades över den starka realismen i framställningen av rummet i hennes målningar. Detta rum var så övertygande att mina sinnen upplyste mig om att själva den fysiska dimensionen – djupet, bredden och höjden – som kan upplevas med dessa mina sinnen, den föreföll vara mätbar även om mitt sunda förnuft sa mig att jag bara betraktade en platt datorskärm.

 

Dessutom förstod jag inte var bilderna ”befann sig”. I ett försök att hitta ett logiskt svar på frågan om det bara handlade om projicerade bilder eller något annat, glömde jag helt av var jag själv befann mig någonstans och av vilken anledning. Det räckte inte med att vara läskunnig och dessutom ha utbildning i hur man konsumerade konst. Det var dessutom nödvändigt att åtminstone ha ett minimum av kunskap om mediet; för att kunna läsa en roman måste man först veta vad en roman är för något, för att kunna ta in uppenbarelsen av en bild behövde man först veta vad en bild är. Den avlidna utforskade tydligen – antog jag – den viktigaste ingrediensen i detta medium, förmågan att skapa något som är ”plausible impossible”, det vill säga att frånvaron av verklighet kunde visualiseras så att den framstod som mer verklig än själva verkligheten.

 

Behovet att skapa växte verkligen fram ur behovet av Gud.

 

Enligt motiven på bilderna var Karolina som en sorts demiurg, förälskad i biologi och skapare av bilder av obefintliga blomväxter. Fast i hennes fotorealistiska simuleringar såg de så verkliga ut att jag hade lust att försöka plocka dem. Karolina målade (eller hette det ”modellerade”?) oftast sina imaginära blommor med, fick jag för mig, medvetet infogade falliska och vaginala mönster, ur vilka man kunde utläsa en idé om ett permanent växelspel mellan befruktningen, existensen och försvinnandet. För första gången beklagade jag uppriktigt Karolinas död, liksom det faktum att jag aldrig skulle få en chans att prata med henne om hennes konst.

 

I mitt engagemang och min fascination över en digital målning av den avlidna grannen märkte jag inte att mitt nuvarande fysiska utrymme, kapellet, var helt fyllt med människor. De flesta av dessa ansikten var okända för mig, men det kunde inte råda något tvivel om att ett av dem, ett ansikte i den bakre raden, tillhörde en polis eller något slags spanare. Hur visste jag det? Jag vet inte, men kanske var det ett resultat av min imponerande erfarenhet som läsare. I alla fall visste jag med absolut säkerhet.

 

 

Begravningen tillhörde nu det förflutna, men vi väntade fortfarande på polisen. Att vi nu inträtt i februari månad visste jag, eftersom det i slutet av månaden var årsdagen av mordet på Olof Palme. Om han levt idag skulle tidningarna ha korsfäst honom på en stolpe av glödande stål och dränka honom i ett hav av kokande saliv. Men nu publicerade de på sina framsidor bilder av denne man som varit idol för min studentgeneration i ett land som hade klarat sig kvar i livet bara några år längre än Palme.

 

Mördaren, eller mördarna, av denna person som till och med som död var farlig och som tidningarna i vår tid skadeglatt ”tyckte synd om”, greps aldrig. Förmodligen kommer han heller aldrig att bli gripen. Jag tänkte på hur osannolikt det var att samma poliskår som hade misslyckats med att lösa mordet på sitt lands statsminister skulle kunna lösa mordet på en mer eller mindre okänd konstnär, så tanken på att Mirela verkligen var anklagad för det hela föreföll inte längre helt befängd.

 

Polisen gick under jorden. Vi ringde två gånger till den centrala polisstationen, för att fråga om Mirelas roll i utredningen och varför vi inte hade blivit kontaktade. Båda gångerna sa de till oss att vi fick lov att vänta och att Mirelas fall skulle tas upp i sinom tid.

 

Förmodligen tillhörde var tredje bok jag läste och varannan film jag såg kriminalgenren, men inte ens i den galnaste deckarparodi hade jag stött på en sådan slarvig brottsutredning eller nonchalant inställning till det hela.

 

Slutligen, i första veckan av mars, ringde det på dörren. Jag hade rätt. Typen med ett arrogant ansiktsuttryck, ringar under ögonen, dubbelhaka och en på grund av ett konstant snusande putande överläpp, schablonartad randig kostym och sliten överrock föreställde verkligen en polis, med – skulle jag senare få lära mig – filosofiska ambitioner. Han presenterade sig som kommissarie Lars Dahlin.

 

”Du har en fågel på axeln”, sa kommissarie Dahlin till mig så snart vi satt oss ner vid köksbordet.

 

”Ja, den heter Felix.”

 

”Han har konstiga ljud för sig…”

 

”Felix imiterar vår katt Garfield, eftersom han lagt märke till att katten får diverse godsaker från min hustru varje gång den spinner.”

 

”Är du lite…?”

 

”Kanske, vem vet? Jag tror att de som inte tycker om djur är ’lite’…”

 

Inspektören såg med en deltagande blick på mina såriga händer, för att därefter överraska mig med en fråga som jag inte förväntade mig alls.

 

”I ditt land pågår det inte längre något krig. Varför åker du inte tillbaka?”

 

Kommissarie Dahl tillhörde tydligen den människotyp som nyttjar taktiken att byta samtalsämne så snart han känner att han riskerar att förlora sitt överläge i förhållande till samtalspartnern, och han trivdes uppenbarligen med sitt överläge.

 

”Om Hitler segrade i andra världskriget, skulle du då fråga en jude eller en rom varför de inte åkt tillbaka till Tredje riket?

 

Min samtalspartner förstod uppenbarligen inte vad jag hade sagt, eller låtsades i varje fall inte som om han förstod, så jag lyckades inte bli klokare på honom. Men jag förstod tydligt att han inte uppskattade att jag befann mig där jag befann mig. Kommissarie Dahlin, som återigen bytt samtalsämne, förklarade vad han inte gillade hos mig.

 

”Jag hatar amatörer som försöker göra mitt jobb.”

 

”Jag förstår inte. Vad menar du?”

 

”Ni frågar runt kring mordet, som en löjlig version av Miss Marple och laddar dagligen ner filer i datorn med en massa artiklar och upplysningar om fallet Lotman.”

 

”Hur vet du vad jag har i min dator?”

 

Vi log båda två åt min dumma motfråga. Jag kände att kallsvetten täckte både min panna och min hårbotten.

 

”Jag tror inte att jag gör ditt jobb. Jag undrar bara varför du inte gör ditt jobb. Ni har kommit med absurda antydningar mot min sjuka fru, att hon skulle vara en mördare. Det är därför vi varje dag fyller en fil med allt som kan hjälpa oss att få veta mer om den avlidna och de omständigheter under vilka hon dödades. Vi samlar helt enkelt allt som vi skulle kunna använda som försvar mot era galna anklagelser.”

 

”Galna? Men den döda förgiftades av mat som din fru lagade.”

 

”Vad?!”

 

”Javisst, de starka gifterna förbrände alla de inre organen hos fru Lotman. Även om dödsfallet inträffade relativt snabbt, hann hon genomgå fruktansvärda smärtor. Giftet låg i maten som lagades här och som bars i en plastlåda till hennes lägenhet, vid en tidpunkt då Simon bodde med Karolina Lotman. Det var i själva verket dags för hans skift.”

 

De två sista orden uttalade inspektören med avsky och förakt i både intonation och intryck. Jag gillade definitivt inte kommissarie Lars Dahlin.

 

”Ja, men det behöver inte bevisa något.”

 

”I den här blandningen av okända typer av kött, spenat eller paprika hade några droppar gift injicerats, vilket var tillräckligt för att ta kål på en tjur. Simon och din fru var här och lagade middag samma kväll som hon avled. Så dessa två personer toppar vår lista över misstänkta. Men om du inte legat på operationsbordet den kvällen, skulle du varit huvudmisstänkt. Svartsjuka är det vanligaste motivet vid denna typ av brott.”

 

I min hals växte en stor klump. Det kändes som om den var fylld med samma gift som det som drabbade Karolina.

 

Detta var hela samtalet som kommissarien hedrade mig med, innan han bad mig att gå ut ur köket. Min närvaro, meddelade han, var inte önskvärd ”på grund av utredningen”. Sedan förde han ett långt samtal med Mirela, bakom stängda köksdörrar. När han äntligen var färdig blockerade jag ytterdörren för att kunna ställa honom en sista fråga.

 

”Vår son har återvänt från Brasilien, och han har köpt en resa till oss, en sjudagars semester i Turkiet. Jag antar att vi inte får lämna landet…”

 

”Nej? Varför skulle ni inte få det?”

 

”Alltså… Men Mirela är ju under utredning!”

 

”Men om ni flyr är förundersökningen avslutad. Och vart skulle ni fly? Två medelålders människor som är efterlysta av Interpol. Till Syrien?”

 

Inspektören testade tydligen sina teorier om överlägsenhet och underlägsenhet, vilket som. Det var jag som var försökskaninen. Jag kände mig lika dum som när en reparatör ”reparerar” våra hushållsapparater genom att helt enkelt trycka på en knapp, medan vi kämpat hela dagen och mixtrat med allt annat utom just den där knappen.

 

Precis när jag skulle stänga efter honom vände sig kommissarie Lars Dahlin till mig som en fäktare som trycker in sin florett i bröstet på sin motståndare och utropar sin sista ”touché”.

 

”Vet du… Det här besöket var mycket framgångsrikt för utredningen. Nu har vi tre misstänkta.”

 

”Vem är den tredje? Jag?”

 

”Du? Nej, inte du. Du har ett vattentätt alibi.”

 

 

Nästa dag sprang Droppy och jag in i Mato Mrga, som på något sätt såg slagen och plufsig ut, som om han var målad i pointillistisk stil så att delar av hans kropp var osynliga.

 

I händerna hade han penseln och en låda med akvarellfärger, och han var helt täckt av målarfärg. Han målade träbitarna i färgglada mönster, och prickarna klickade han över med korslinjer…

 

”Mitt liv har förvandlats till en kriminalroman, en som jag samtidigt skriver men inte kan avsluta”, sa jag till honom.

 

”Vet du vad författare som inte vet hur de ska avsluta sina böcker gör? De dör. Sedan låter de andra brottas med deras oavslutade romaner. Varför inte göra samma sak?”, frågade Mato mig på blodigt allvar.

 

”Låt oss byta samtalsämne!”, föreslog jag. ”Vad är det du målar?”

 

”Jag såg en målare göra så här, så varför inte göra likadant? En målad träpall kan man sälja för femhundra euro. Dessutom verkar det vara ett socialt spel. Jag har nu ristat in ett budskap som folk kan utläsa sin egen framtid med. Vill du prova?”

 

Jag sträckte min hand djupt in bland träbitarna och fick fram ett namn: ”Jakob”.

 

”Då så, du har löst fallet”, sa Mato uppriktigt glad.

 

”Vad?… Mordet?”

 

”Nej. Nu vet du vem som kommer att passa dina djur när du har rest till Turkiet.”

 

 

Före resan till Turkiet besökte jag Jakob, som verkligen gått med på att ta hand om djuren under vår frånvaro. Det var ett hanterbart uppdrag. Felix och Greta kunde bo i mitt rum. Han skulle bara byta vatten i deras lådor, och i skålarna fyllde jag på med nog med mat för att räcka tills vi kommit hem. Att sova sju dagar i sträck var för Garfield samma sak som för någon annan att sova i sju minuter – förutsatt att det alltid fanns mat i matskålen, eftersom han också åt medan han sov. Det mest krävande jobbet var att ta Droppy på promenad, men lyckligtvis var de två sympatiskt inställda till varandra.

 

Medan jag överlämnade lägenhetsnyckeln till Jakob, genom dörröppningen, kunde jag se hans eleganta kalligrafiska kompositioner. Jag ville en gång ha en av dem på väggen, men då han berättade att de kostade 100 000 kronor bestämde jag mig för att istället sätta upp ett foto på Felix på den tomma platsen på väggen.

 

Vi hann prata en kort stund. Jag frågade honom om vad han tyckte om digital konst, särskilt 3D CGI-teknik. Han nästan viskade fram sitt svar, om att den skrämde honom.

 

”Digitala medier är i så snabb utveckling att vi helt enkelt inte hinner skapa begreppsregister för att kunna beskriva dem. Vissa saker kallar vi för grafiska experiment, även om det egentligen handlar om något annat. Men vad då? Vi har inte de rätta orden.”

 

Vi stannade där i cirka femton minuter, och fick en trevlig pratstund om människans naturliga behov av form och estetik som den högsta av alla njutningar och den enda mänskliga tro som var konstant – illusionen att det var möjligt att omvandla tillfälligheten och förgängligheten till något permanent. Vårt samtal var så levande att jag faktiskt lyckades sudda ut ur mina tankar frågan huruvida mina förödande tvivel om Mirelas relation till Simon och dilemmat kring de händelser som ägt rum medan jag låg på operationsbordet skulle tas upp med Mirela före eller efter vår resa till Turkiet.

- - - - - - - - - - - - -